Kommunchef

Inlägg med etiketten ‘livet’

Att vara en offentlig person och att vara öppen är svårt. Om du öppnar ditt inre så kommer det att göra ont när du kritiseras.

Ett samtal är som en lök. Vi börjar först i de yttre lagren, de som handlar om väder och vind och det vi ser just nu. Sedan kan vi skala av ett lager och tala om andra människor. Nästa lager kanske handlar om våra gemensamma upplevelser, lagret efter det kan handla om våra nära och kära, längre in kommer vi till vad jag tänker om dig och längre in till mina egna känslor och tro.

Vi rör oss fram och tillbaka genom dessa lager för att hålla oss på en bekvämlig nivå i kommunikationslöken.

Den professionella trevligheten hos en föreläsare, säljare eller på ett mingel håller sig alltid i de yttre lagren. Det är ytligt och kanske behöver det så vara för att skydda det inre.

Kommunikation i de yttre lagren bidrar inte till någon inre påverkan.

Sociala medier kan hjälpa oss att höja kvaliteten också på våra möten öga mot öga. Kanske beror det på att vi redan hanterat de yttre lök-lagren på den sociala webben?

I söndags ägnade jag ett par timmar åt kompetensutveckling. Jag läste de där lite längre blogg-inläggen, jag följde mitt nätverks tankar, såg det lite längre klippen och vilade lite längre i varje input. Jag insåg då att jag lärt mer på de två timmarna än vad jag normalt lär på en ”utbildningsdag”.

Varför är det så?

Förändring börjar med en vilja att förändras. Jag har större sannolikhet att vilja förändras om jag själv ser behovet.

Hur kul är det att lära något för att någon annan sagt åt dig att du ska lära dig just det?

Att bidra till någon annans förändring måste istället handla om att bearbeta viljan. Det är därför du hela tiden som ledare och människa primärt ska tala om varför och inte vad om du vill få tillstånd en positiv förändring som bygger på vilja.

Kopplat till lärande så tror jag att det är därför som lärande i nätverk fungerar. Sökandet i sig och de människor i mitt nätverk som jag litar på gör att jag vill lära nytt.

Ett ”normalt” lärande är kanske en utbildning – du lockas av beskrivningen och har behov av den kunskapen. Du tar dig till utbildningen vilket tar tid. Du konsumerar ett sänt budskap. Detta har flera problem. Du har valt utbildningen utifrån ditt eget behov, lär du nytt då?

Nätverksbaserat lärande måste handla om att du lyssnar på nya människor. Kanske när de ifrågasätter din nuvarande kompetens vilket gör att du vill lära mer eller att du ser nya vinklingar på livets skeenden.

Men om du inte är öppen med det du inte kan hur ska du veta vad du behöver veta ?

Om du inte tillåter andra att bedöma din kompetens och därmed ditt kompetensutvecklingsbehov? Hur kan du då se utifrån och in på dig själv?

Öppenhet för feedback gör att jag vill förändras och då kommer utvecklingen naturligt.

Jag läste månadens provakation från Scandinavian Leadership - 

Alla ledare ska inte lyckas. Scandinavian Leadership jobbar med processen Lots® och Mindo® och reflektionerna bygger mycket på dessa teorier. Jag är själv Lots®-coach och är också utbildad i Mindo®.

Utgångspunkten för resonemanget är att vi människor alla hänger ihop. Att leva ett bra liv och få lyckas handlar inte om ditt liv, utan det handlar om hur ditt liv påverkat andra. När du tappar fokus från det högre syftet att bidra till en bättre värld för fler och istället fokuserar på dina egna behov framför andras så är du illa ute. Därför bör vi speciellt hjälpa människor som bidrar till att andra ska lyckas. Om vi ger till dem som ger blir det en positiv spiral.

I fokus blir då att relatera till andra utifrån och in och att ta ansvar. För bara genom att spegla oss i andras bild så kan vi se ur deras perspektiv.

Till din hjälp har du som människa något sånt fantastiskt som empati. Förmågan att känna in andra människor. 

Vår empait och inlevelse underlättas av vår acceptans att livet är svårt, eller som Pär Eriksson citerar på sin blogg.

Livet är svårt. Det är tufft att vara människa. Ju tidigare i livet du inser det – ju lättare blir det att leva.

(Scott M Peck)

Vår solidaritet baseras på att vi vet att också andra har det svårt. Om inte annat så delar vi alla människor vår dödlighet.

Ju närmare vi är människor ju sannolikare är det att vi känner inlevelse och empati i varandra. Därför ger nätverk empati

Jag har tidigare på samma ämne skrivit en reflektion om den dolda påverkan av sociala nätverk, med innebördet att genom relationer blir vi bättre människor. Det är inte antalet kontakter vi har som är det viktigaste utan hur våra kontakter har kontakt med varandra, dvs mönstret och förstås vilka de är. Många kontakter som är vitt kopplade ger mer “positiva” handlingar. Således är heterogenitet i våra kontakter viktigt. Tänk om vi kunde vara mer öppna för att ha relationer med människor som är olika oss. Det är så lätt att skapa sina nätverk och således sin tillhörighet i en skara av likasinnade. Det är mycket den insikten som tänken utifrån och in handlar om.

Jag tänkte då att anledningen till den positiva påverkan av sociala nätverk är att kontakterna byggs genom goda handlingar. Goda handlingar ger mervärde. Men det är kanske mer en följd av processen, skapandet av nätverket. Kanske är det själva meningen att skapa gott som stärks av våra nätverk genom att närheten gör det lättare för oss att leva oss in i andra människor och därmed känna mer empati och solidaritet.

Att känna kärlek i samhörighet med andra kanske är meningen?

Finner du resonemanget intressant? Ta gärna del av denna videosekvens

…och ge din bild. Vi hänger alla ihop.

Ken Robinson talar om lärande, eller kanske snarare om mänsklig utveckling. Han menar att vi måste se lärandet som något levande, en organism och inte något linjärt. Ett linjärt lärande kommer att hämma vår utveckling.

Jag tänker att varje människa har en inre själ, ett jag.

Varje människa har också ett mål, en potential.

Självförverkligande handlar om att komma så nära det målet som möjligt. Att bli det du kan vara!

Hur kan vi självförverkligas om vi hanterar vår utveckling och vårt lärande som att vi alla har samma mål?

2010-05-20

För en tid sedam såg jag och min fru filmen , med bl.a. Nicolas Cage. Om man nu får säga att man berörs av Hollywood-filmer så säger jag JA, absolut det kan jag göra. Jag kan verkligen rekommendera denna film.

Att veta vad som ska hända, att veta när livet är slut, att se slutet, väcker många frågor och för mig rädslor. Ett slut är ett slut på det jag känner till, en väg till något ovisst.

Hur vill jag möta slutet på det kända livet?

En scen i denna film visar just det. Att i armarna på dem man älskar så där allra innerst möta det okända omfamnad av kärlek. En motsvarande scen finns i filmen Titanic, en gammal man och kvinna inser att slutet är på väg och väljer att spendera sina sista minuter i livet omfamnande varandra i kärlek, i lugn.

Kärlek är nog det närmaste jag kan se meningen och sammanhanget.

Reblogg 2010-11-09

 
Jag funderar över vad det är som skapar. Vad det är som gör att vi människors drivs och åstadkommer saker. Vad det är som gör att vissa människor kan åstadkomma så mycket, medans andra mest tycker om det andra gör. 

Jag har precis läst en bok om mod. Detta är mina tankar. 

• Mod är inte din frånvaro av rädsla, förtvivlan och dubier.  
• Mod är när du fortsätter kämpa trots mentalt och reellt motstånd.  
• Mod är att du vågar bidra med det du är trots att det är svårt.  
• Mod är inte vem du är utan en förmåga som gör att du kan visa och agera i enlighet med vem du är.  
• Mod är ditt hjärta, tänk på engelskans courage och franskans coeur.  
• Mod är en grundkompetens som gör dig till människa – vem du är bestäms av dina val valen kräver mod.  

 

Det finns olika sorters mod.

Fysiskt mod finns hos litteraturens, historiens och filmens hjältar. Det kan ta sig uttryck i dominans över andra människor. Fysiskt mod som utförs i handling har sällan att göra med ditt inre. För att utveckla ett givande fysiskt mod behöver du integreras i dig själv. Ett positivt fysiskt mod kan vara när din kroppsuppfattning ökar.  

Moraliskt mod är när du står upp för vad som är rätt fel oaktat konsekvensen. Du gör det för att ditt hjärta säger att du ska göra det. Därför att det är den du är. Det är en förmåga till empati med andra människor och kanske framförallt en förmåga att se andra människors lidande och våga ta in det. När du saknar moraliskt mod vill du inte bli inblandad i en konflikt du passerar på gatan. När du har moraliskt mod funderar du inte ens över alternativet att passera. 

Socialt mod är ditt mod att knyta an till andra människor. Det är ditt mod att vara öppen och därmed sårbar i din relation till andra. 

Mod är också att ha mod att följa sitt hjärta, trots att det du gör kan komma att visa sig vara fel. Mod är att fortsätta följa ditt hjärta och ta konsekvenserna av det. Mod är också att våga ta in och revidera din inre uppfattning. 

Dessa olika typer av mod är alla mod inom den ram, box du lever ditt liv. För att skapa nytt så måste du komma utanför boxen, eller varför inte ifrågasätta boxens existens?

Skapande mod är att våga närma dig det outgrundliga, att utforska det du är rädd för. Modet utanför boxen tar oss närmare avgrunden, det vi inte förstår. Tänk på konstnären genialitet som kan övergå i vansinne och självmord. Skapande mod är att balansera på den gränsen. Skapande mod är att exempelvis våga fundera på livets mening, på varför vi lägger ner så mycket kraft på saker som inte har någon som helst betydelse när vi är döda. Men skapande mod kan också vara att se nya vägar att utamana de paradigm och rutiner som styr ditt liv.
 

Jag är den jag är inom mig i min själ och hjärta.

För mig blir mod centralt för att ge uttryck för att vara den jag är.

Mod är att bli det jag kan bli, mod är att bli den du kan bli.

All förändring börjar med mig själv, all förändring börjar med dig sjäv.

Inspirerad av Rollo May – Modet att skapa. Tack till för boktipset.

I psykologin och i olika ledarskapsböcker brukar man tala om begreppet flow.

Flow kännetecknas av: Att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.

Känner du igen dig i flow?

Jag gör det. När jag under en tid varit uppe i varv och, så att säga, högpresterat så gör det mig nästintill hög på energi. Jag skulle kunna flytta berg ;)

Flow är bra och i ledarskapsböcker något som ledaren ska försöka uppmana och stimulera till.

Men det finns en baksida. Min handledare hjälpte mig att se den härom veckan. Hon kallar det post-prestations-depression (PPD). Dvs efter-prestations-depression. Det är en känsla av tomhet, trötthet och håglöshet som kommer efter stressiga och/eller flow-perioder.

I PPD-stunder så känns inget speciellt kul. Men, det är helt normalt. Kroppen och knoppen behöver vila. Det viktiga är att låta den göra det då. Att identifiera när PPD är på väg och låta den komma.

Känner du igen dig?

Härom dagen så skrev jag ett inlägg om kompetenser där jag bl.a. tog upp tiden som en viktig faktor för att nå uppsatta mål, tid som en funktionell kompetens.

Tiden är utmätt och det är viktigt att respektera varandras tid genom att exempel komma i tid.

Jag tycker dock att tiden ibland ges för mycket utrymme som förklaring eller bortförklaring till att inte klara av uppgifter.

Världen förändras allt snabbare och de långa planeringshorisonterna måste så långt som möjligt ersättas av stödjande strukturer för att hantera förändring och kompenta medarbetare med konceptförståelse, en inre trygghet och tilltro till sin egen kompetens.  Tiden är något som ligger utanför dig själv. Tiden ska bemästras, låt den inte mästra dig.

Så, gå in med inställningen att för de flesta löpande arbetsuppgifter så är en timme alltid gott om tid!

Tryggheten finns i dig själv och i din förmåga att se din handlingsfrihet!

Markku Kanala lämnar några kommentar på Fel ska inte begås, ändå begås de. När det händer så ska vi lära av det. Detta är stora frågor, men jag vill kan ge ett fragment av min bild  iallafall :)

Hur får ni i Katrineholms kommun medarbetare att ta ansvar, att utveckla sig, att dela värderingar i meningen att summan viljan att göra rätt är större än formella administrativa rutiner?

Jag tror att det i första hand handlar om att fokusera på att värden skapas av människor. Att så lång det är möjligt vända frågor tillbaka till frågeställaren/ människan, där ofta svaret finns. Att inte gå in och tro att hierarki är lösningen på allt.

Känner du till avstämningsterrorister? Medarbetare som hela tiden bara vill stämma av så att de är på rätt väg? Det kan vara berättigat ibland, men ofta så finns svaren hos dem själva. Jag införde för en tid sedan begreppet AU – avstår uppfattning. Det betyder inte att jag inte har en uppfattning ;) men att jag avstår att lämna den…

Det som annars är det allra svåraste för att utveckla en ansvarstagande är att kräva ansvar. Det är svårt både för den som kräver och den som krävs. Det kan också uppfattas som tufft och hårt när det görs.

Ett annat knep är att tala mycket om varför, istället för att tala om vad. När vi höjer våra frågeställningar i abstraktionsnivå så styr vi ofta mer rätt. När vi svarar på frågan varför är det enklare att vi styr mot det inre, dvs vilka vi är, och  inte bara vad vi gör.

Hur ser du på ”endera så klarar man att utveckla sig” (förmåga, kunskap, kompetens m.m.) vs. ”viljan att utveckla sig” (attityder, värderingar m.m.) i det här sammanhanget?

Givet definitionen av kompetens som ”förmågan att utföra en uppgift” så anser jag att vilja, attityder och värderingar också är kompetens. Sen när det gäller vad man klarar av att utveckla så rör det, menar jag, prestation. Om man inte, trots försök och stöd klarar av att utveckla sin kompetens så att man presterar i enlighet med sitt ansvar så ska man inte ha det ansvaret, det jobbet.

Det var några tankar, vad tycker du?

Grunden för utveckling som människor är att ta ansvar för våra val.  För att ha ansvar måste vi var och en ta ansvar. Ansvar är alltid individuellt. För att vi ska hjälpas åt att växa måste vi ge varandra ansvar och våga ge varandra feedback på det vi gör. När vi utkräver ansvar av varandra, så hjälper vi varandra att växa. 

Fördomar hjälper oss inte att växa, därför att de inte värderar vårt handlande utan dömer oss med något annat förtecken. ”Prejudice” – fördom säger det bra. Att dömas före.  Fördomar är åsikter som bygger på ofullständig kunskap om personens handling. En fördomsfull attityd gör en person uttrycker antipati för enskilda och grupper av människor.

Vem är fördomsfri?

Igår var jag i badhuset med mina barn. När vi busade som bäst i bassängen stod en man bredvid oss, då och då plaskade han väldiga iväg en tur i bassängen. Jag hade inom några sekunder skapat mig en bild av vem han var/är.

En svart man som stod och stirrade på vår lek – herregud, låt oss vara ifred, låt oss vara i vår bubbla!

Mannen är inte min fördom – han är visade det sig en underbart trevlig människa och i vårt samtal kunde vi hitta varandra. Jag försöker så mycket jag kan att se individer, men är på intet sätt perfekt.

Jag tycker att ingen människa kan värderas utifrån generella uppfattningar – det är fördomar. Alla är vi individer och alla är vi ansvariga för och ska värderas utifrån våra handlingar.

Kan vi kräva ansvar av alla?

Är en generell uppfattning alltid en fördom?