Posts Tagged ‘ansvar’
Klokskap enligt Stefan Einhorn
Klokhet är problemlösning. Den klokaste hittar den bästa lösningen, inte bara den lösning som ligger närmast tillhands. Vi löser problem hela tiden, resonerar Stefan Einhorn från scen.
Stefan Einhorn är professor, överläkare och författare och jag lyssnade på honom på Sveriges Kommuner och Landstings årliga dag för toppledare.
Föreläsningen inleds med ett omöjligt val. Med vetskap om förintelsen beslutar familjen att betala en kvinna för att ta hand om sin äldsta son. Valet är svårt och de kan inte med säkerhet veta om de kan lita på kvinnan. De packar en väska med kläder och en med pengar. När kvinnan kommer och ska hämta sonen ger fadern de båda väskorna till kvinnan och ber henne att gå en sväng och fundera på om hon är beredd att ta hand om det mest älskade de har. Hon kommer aldrig tillbaks. Sonen överlever mot alla odds förintelsen. När du står inför ett val kan det finnas ett alternativ väg till lösning – det är klokskap.
Klokskapets största fiender är fördomar, vår oförmåga att tänka självständigt, våra rädslor och bristande ansvarstagande.
Trodde du till exempel att världen ser ut som på våra kartor? Det gör den inte, den ser ut så här.
Vi har alltid levt med den s.k. mercators projektionen av världskartan. Se exemplevis hur små USA och Europa är när vi inte använder en karta som egentligen är avsedd att sitta runt en glob.
Vårt bristande ansvarstagande, Nånannanismen förstärks när vi försöker passa in. Ett expriment visar att om vi ensamma ser rök komma ut under dörren i en korridor så larmar vi i 75% av fallen, men om någon annan också är där och inte larmar så är det bara 38% som larmar.
Skiljelinjen mellan gott och ont går igenom hela världen
- men den går också genom varje människa
För att bli klokare ska vi hitta våra motkrafter. Ödmjukhet för att vara klok är inte att kunna alla svar, att fråga till råds för att ensam är inte stark.
Problemet med världen är att dårar och fanatiker alltid är säkra på sin sak, medan klokare människor tvivlar
(Bertrand Russell)
Vi ska vara nyfikna. Dagens bristvara är uppmärksamhet. Att vilja se och ta med andra. Kreativitet är att hitta på en ny lösning.
Det nya, det kloka hittar vi tillsammans.
Kofi Annan om varje människas val
En av mina stora idoler, Kofi Annan intervjuas i Nyhetsmorgon. Djupet i såväl intellekt som röst kombinerad med ett hjärta som formligen utstrålar empati gör det på något sätt magiskt tycker jag.
Jag fastnade för några saker speciellt.
En person kan göra skillnad. Det måste inte vara en stor och spektakulär handling av en ledare.
Även massrörelser börjar ibland med en enda gnista och den gnistan kan komma från en enda person.
Förändring är en process inte en händelse.
Ta nio minuter och lyssna och reflektera.
Chefen – ett kundombud?
Myrna Palmgren är matematiker och jag lyssnade på henne på ekonomichefsdagarna då hon talade om bemanningsoptimering. Bemanningsoptimering handlar om hur man på bästa sätt ska styra personalresurser till de tider då de behövs mest för brukaren/kunden/patienten. Det sker ofta som sk. tvättstugescheman där man önskar när man vill arbeta och de önskemålen ska matchas mot ett behov. Behovet brukar uttryckas som ett bemanningsmål och kan exempelvis vara att mella 7-11 ska det vara fyra medarbetare på plats 11-15 två och 15-21 fyra osv. Det kan också uttryckas som ett spann; att mellan 7-11 så ska det vara 3-5 medarbetare på plats. Om man är tre så ska man göra vissa grundläggande saker och är man fyra ska man också göra annat. Ja, du förstår grejen.
Myrnas tes var att det ofta inte är brukarnas behov som styr bemanningen, utan personalens egna behov av när de vill arbeta. Med andra ord att verksamheten planeras inifrån (de anställdas behov) och ut (brukarens behov) istället för tvärtom. Myrna menar, och jag håller med om att man alltid ska börja utifrån och in.
Myrna visade många fasansfulla exempel på detta. Den bärande tesen i exemplen var att chefen inte gör sitt jobb. Till slut kunde jag inte vara tyst och här kommer min tes.
Visst har chefen alltid ett ansvar för verksamheten, men vems är just detta problem egentligen? Om vi nu talar om grundproblemet så menar jag att det primärt är medarbetaren som gör fel. Om medarbetaren ser till sitt eget behov av när hon eller han vill arbeta istället för att se till den som man arbetar för, hur påverkar det sättet som arbetet utförs på i övrigt? Mycket tror jag.
Visst kan chefen bestämma hur schemat ska vara, men ett välfungerande ledarskap måste ta sikte på det egentliga problemet. I detta fall medarbetarens oförmåga att se till behoven hos den man är till för. Det löses inte varken med ett schemaläggningsprogram till datorn eller genom att chefen delar ut order. Det löses genom påverkan, ledarskap för ett ansvarstagande hos medarbetaren.
I slutändan så är ledarskapet ett verktyg för att verksamheten ska nå sina mål. Om vi för ett ögonblick bortser från alla fina teorier om det goda ledarskapet och allt det borde vara. Kanske är det chefens största funktion i ledarskapet – att vara ett ombud för fokus på den vi är till för?
Chefen – ett kundombud?
ps. En av de bästa sakerna med att ta ansvar för motgångar är att man också får ta ansvar för framgångar!
Jag avstår uppfattning – för din skull!
Känner du till avstämningsterrorister?
Medarbetare som hela tiden bara vill stämma av så att de är på rätt väg? Det kan vara berättigat ibland, men ofta så finns svaren hos dem själva.
Jag införde för några år sedan begreppet AU – avstår uppfattning. Det betyder inte att jag inte har en uppfattning, men att jag avstår att lämna den.
Varför gör jag då det?
Så fort jag som ledare styr vad du ska göra och inte varför så har jag förminskat dig. Det är ett misslyckande för oss båda.
Jag tycker att något av det allra viktigaste som ledare är att stimulera medarbetares inre kraft. Det görs genom att kräva ansvar.
Den som inte tar ansvar för sina misslyckanden ska heller inte ta ansvar för sina framgångar. Alla människor har ett oinskränkt människovärde, men det är resultatet av dina handlingar som sätter ditt personliga värde.
Alla medarbetare klarar inte av ansvar. Min erfarenhet är att 10-15 procent kräver detaljstyrning. När det är så är det viktigt att våga benämna det.
Det är svårt både för den som kräver och den som krävs på ansvar. Det kan också uppfattas som tufft och hårt när det görs. Det är på något sätt som att det värsta som kan hända är att möta sig själv.
Jag avstår uppfattning för;
- Din utveckling
- Ditt ansvarstagande
- Din skull!
Välfärdens framgång ligger inte i kontroll utan i din kompetens
Den kommunala verksamheten blir alltmer pressad mellan lagstiftarens krav – kontroll och medborgarnas vilja och inflytande. Fenomen kan betecknas som att den lokala rådigheten minskar.
Allt ska bli bättre genom att fler kontrollmyndigheter ges fler och mer befogenheter att intervenera i kommunal verksamhet. Svaret på misskötsel är mer kontroll av handling.
Problemet är att vår verksamhet drivs primärt av hjärnor, inte av händer. Att döma av och kontrollera handling skickar helt fel signaler. Kvalificerade tjänster inom vård- skola- omsorg kräver självtänkande kreativa anställda som har ett inre driv att bedriva en kvalitativ bra verksamhet i det som uppstår.
Idag läste jag Henrik Bergrens krönika i DN om det faktum att nu senast efter Caremaskandalen har kraven på skärpt granskning av privata välfärdsleverantörer haglat från alla håll. Henrik menar, och jag instämmer att så fort vi har att göra med mer sammansatta mänskliga verksamheter är det meningslöst – och ofta destruktivt – att utgå från kvantitativa mått.
Ni kan ju själva prova hemma genom att oavbrutet fråga er partner om hon eller han älskar er – hur stor kärleken än var från början lär den ha naggats i kanten efter ett par veckor.
Därför att kärleken kommer inifrån. Det som kommer inifrån går inte att kvantifiera. Går relationer överhuvudtaget att mäta?
Men det finns ett ännu värre problem. Överdriven utvärdering kan ha rent negativa effekter på kvaliteten. Alltför omfattande extern kontroll riskerar att underminera känslan av personligt ansvar.
Det är som att när vi flyttar ut det vi mäter i handling så kan vi också objektifiera det. När vi gjort subjektet, människan, brukaren, eleven till ett mått så slutar vi att agera med våra inre drivkrafter, vår kompetens, vårt hjärta och vår profession. Allt det som gör oss till bra mervärdesskapande samhällsuppbärare inom våra kvalificerade kallyrken.
Däremot måste de ha bra utbildning, anständiga löner, yrkesstolthet, rimliga arbetsbördor, empati och respekt för de människor de ansvarar för och inte behöva oroa sig för att deras jobb försvinner vid nästa upphandling.
Det ska vi ha. Vi ska vara stolta över det vi gör och våga vara kompetenta i oss själva.
Inre motivation skapas av
- Autonomi – självbestämmande
- Mastery – att bli bättre på hantering av meningsfulla saker
- Purpose – att det vi gör har mening
Det kan ju förstås kosta en del pengar. Men i längden blir det nog billigare än att bygga upp en gigantisk kontrollapparat.
För problemet är inte kontrollapparaten, utan vad den gör med oss. Med vårt ansvar, vårt spontana handlande – vår profession. Allt i det människovårdande yrke vi valt för att vi vill vara just här och skapa mervärden för dem vi är till för.
Inte för en siffra – utan för ett värde – hos en annan – människa!




