Kommunchef

Jag funderar på begreppet makt och vad det väcker hos mig och hos andra.

Joakim Jardenberg skriver kort om makt och menar att man inte ska övervärdera sitt eget inflytande och betydande för världen. Att vi var och är kuggar, men utbytbara i det maskineri som för oss vidare. Kort sagt han menar att han inte har så mycket makt, iallafall inte långsiktigt.

Bakgrunden till Jockes inlägg är en diskussion om nymediemakt och där Brit Stakston bl.a. skriver

Hjälp mig här. Hur ska vi hantera det här? Oroas ni inte över de digitala maktkluster som bildas.

Det är inte bara Brit Stakston som har svårt med maktbegreppet. När hörde du någon med stolthet säga -Jag har makt

Det är som att själva ordet i sig har en negativ klang.

Kanske är det därför att makt, i den meningen är relativ. En människa har makt att få en annan människa att göra något. Det kräver i sig ett beroendeförhållande. Förhållandet är därmed inte jämlikt.

Det finns olika typer av makt

• Betvingande makt - Att med våld tvinga någon eller ha befogenhet att styra belöningar av sådant som den andra parten vill ha.
• Formell makt – Att ha en chefsbefattning eller annan formell auktoritetsroll.
• Expertmakt – Att ha en expertis eller förmåga som någon annan vill ha.
• Referentiell makt- Karismatisk makt, som innebär maktutövande genom att den andra parten beundrar och vill identifiera sig med dig.

Man kan definiera makt efter handling eller efter möjlighet till handling – potentiell makt. Med den definitionen så blir det maktutövning även att inte handla, om möjligheten till handlande finns.

Att inte utöva potentiell makt för en god sak är fegt. Jag tror att det krävs mod för att våga utöva makt på rätt sätt. Mod är per definition inte din frånvaro av rädsla, förtvivlan eller dubier. Mod är när du fortsätter kämpa för din övertygelse trots mentalt och reellt motstånd. Mod är liksom makt inte ett mål i sig utan en förmåga, ett medel att nå mål.

Vad menar då de som diskuterar makten som något negativt. Är det rädsla för makten som sådan? Eller är det rädsla för konsekvensen av att ha makt? Att behöva ansvara för konsekvensen av sin egen makt?

I de diskuterade fallen handlar makten kanske om en expertmakt i den sociala medie-expertisen, en makt som kanske bygger på en viss karismatisk makt. Det finns uppenbarligen en rädsla att bli ett nytt maktcentra.

Varför ska man vara rädd för det? Det är inte fel att utöva makt.

Makt är ett medel för att nå mål.  Målet för maktutövande får aldrig vara din egen framgång. Målet måste handla om att på ditt sätt bidra till en bättre tillvaro för en medmänniska och/eller en bättre värld. Målet är det viktiga. Makt är ett medel bland många.

Om vi byter ut ordet makt mot inflytande så ser vi kanske på det annorlunda? Om du har möjlighet att idka inflytande för att skapa en bättre värld, kan du då välja att inte göra det?

Empowerment bygger på att så många som möjligt utövar makt och inflytande över sina egna liv. Är det kanske just över och underordningen mellan människor som upplevs som det farliga? Det ojämlika? Jag vet inte.

Jag har i min roll och som människa både betvingande, formell, expert och referentiell makt. Det viktiga är vad jag gör med den.

Man kan använda makt både för att påverka struktur och innehåll.

Jag anser att den makt man har med fördel ska användas för att skapa strukturer som gör att andra och du själv mer naturligt kommer att göra bra saker. Sociala medier, en välfungerande organisation och ett fungerande rättsväsende är exempel på strukturer som skapas med makt och som ger förutsättningar för positivt handlande.

Så länge jag använder makt på ett öppet och medskapande sätt som överensstämmer med min person så ser jag inget fel med det. Jag ser det dock som ett nederlag för ledarskapet när jag utövar formell makt över andra. Det betyder inte att maktutövandet är fel, utan att maktutövande genom ett inre, påverkande ledarskap är bättre ur flera aspekter.

Är det inte just vad Joakim Jardenberg, Brit Stakston, Niclas Strandh och Sofia Mirjamsdotter med flera gör? De tror på öppenhet, medskapande och att våga vara personliga. Jag förstår inte hur den förmågan till inflytande kan ses som negativ. Så länge maktutövningen är till för något gott utanför dem själva.

Att kämpa för att se just det – vad som är bra för någon annan, utifrån och in, kräver öppenhet.

Ibland innebär maktutövandet att behöva göra det minst dåliga av många saker. Men vid den tidpunkt jag känner att jag måste utöva makt på ett sätt som inte överensstämmer med min egen tro, den jag är, då är det dags att lämna. Kanske är det vad Brit Stakston menar, att hon som människa inte vill vara en person med makt i just denna fråga?

Tveka inte inför begreppet makt. Demokrati, folkstyre utgår från att alla människor utövar den makt, det inflytande man har. Till syvene och sist så är det de som har en kraft som kommer inifrån och som känner sig själva som har förmågan att påverka mest.

5 Svar till “Det är inte makten det är målet” — Tyck till!