Posts Tagged ‘arbete’
Kommunen som katalysator
En katalysator är ett ämne som ökar en kemisk reaktions hastighet utan att själv förbrukas. Så vill jag se den kommunala organisationen i framtiden.
Jag har varit med i en tankesmedja under ledning av Sveriges Kommuner och Landsting på temat morgondagens styrning och ledning. Här är några reflektioner. Debatten förs också hos Dagens Samhälle.
Vi tjänstemän är katalysatorer för medborgarnas vilja, genom de förtroendevalda, vilket kräver mycket av oss idag och i framtiden.
- För kommunen som organisation så måste begreppet samhällets tjänare vara centralt. Det är service. Vi kan också med vårt kunnande och profession försöka påverka beställningen, men vi kan och ska inte definiera vad medborgarna behöver – hur väl vi än vet det i vår profession.
- Tjänstemän levererar bra underlag till beslut, verkställer beslut, skapar en resultatkultur och lyfter blicken.
- Vi måste hela tiden arbeta för att korta avståndet mellan de som utför tjänster och de som tar emot dem. Det är nödvändigt för kundfokus.
- Kommunens roll i framtiden är i de flesta fall inte primärt att göra, utan att se till att det blir gjort oaktat utförare. Kommunens roll som systemansvarig måste således stärkas. Direkt styrning av egenregiverksamhet tillhör det förgångna. Vi säkrar att medborgarna får vad de har rätt till.
- Vi bjuder in i medskapande på alla nivåer. Det finns inget egenvärde i att utföra saker på ett ”professionellt” sätt. Medborgarna på platsen är fundamentet för vår existens – låt det synas.
- Tjänstemännen gör kommunen enkel att förstå. Verksamheten beskrivs utifrån kundens perspektiv, inte vår organisering.
- Våra enkla och tydliga strukturer kan hantera en hög personalomsättning, eller snarare kompetensomsättning – oaktat om kompetensen är i form av egna anställda eller på andra sätt.
- Även tjänstemän är personer – därför att vi som möjliggörare ska ha goda relationer med dem vi är till för. Relationer är med personer.
- Allt vi gör tillhör medborgarna. Öppenhet är därför central. Alltid, på alla nivåer.
Framtidens ledarskap i kommuner inser detta och inser samtidigt att det är något av det bästa som finns. Att vara en möjliggörare för platsen – en katalysator.
Samhällets tjänare med stolthet!
Vad är en kommun om 20 år?
Jag har fått i uppdrag att hålla ett fem-minuters föredrag på tankesmedjan Morgondagens styrning och ledning i kommuner på ämnet;
”Vad behöver ske i kommunen sett som det geografiska territoriet, för att vi om 20 år fortfarande ska känna att det finns ett VI – ett fungerande samhälle?”
Jag skulle vilja ha din hjälp att tänka vidare.
Just nu är jag inne på tre banor.
- Kanske är den fysiska närheten till varandra inte viktig om 20 år utan vi kan få samhörighet oaktat geografin?
- Kanske handlar vi-känslan om att uppleva närhet till varandra, vilket förutsätter en större öppenhet oss emellan?
- Kanske måste vi som allmänhetens tjänare för att släppa in i öppenhet ändra synen på vårt uppdrag?
Frågan är om det geografiska territoriet är viktigt om 20 år. Den fysiska begränsningen till förflyttning är ju det som gör geografin viktig. Närheten mellan människor är som vi tänker idag en förutsättning för samhörighet. Samhörigheten är så att säga geografiskt betingad, en förutsättning för fungerande relationer med andra människor. Än så länge kan vi inte, enligt min mening ersätta det analoga mötet öga mot öga med det digitala. Men kanske kan vi det om 20 år? Kanske kan vi fysiskt förflytta oss runt hela världen utan tidsförluster? Det skulle kunna innebära att kommunen som geografisk plats blir oviktig.
Oaktat detta så handlar frågan om hur vi gör för att det ska finnas ett VI – ett fungerande samhälle. Jag tänker att samhörighet handlar om att närma sig varandra. Att ta gemensamt ansvar för det som händer i en relation. För att komma nära behöver vi ha en öppenhet. En öppenhet för varandra ger förutsättningar för ett ansvarstagande. De beslut vi är delaktiga i tar vi också ansvar för.
Hur kan då beslutsfattandet för en samhörighet mellan människor, geografiskt eller på annat sätt knutna till varandra, ske på ett öppnare sätt? Jag tror det handlar både om en förändring hos kommunen som organisation och en vilja till gemensamhet från kommunens medlemmar.
För kommunen som organisation så måste begreppet samhällets tjänare vara centralt. Den roll vi har som professionella i kommunen måste handla om att göra det som de vi är till för, via de förtroendevalda, vill att vi ska göra. Det är service. Vi kan också med vårt kunnande och profession försöka påverka beställningen, men vi kan och ska inte definiera vad medborgarna behöver – hur väl vi än vet det i vår profession. En kommunal organisation är till för sammanslutningen kommunen. Punkt. Om det är ful konst som är beställningen så är det vad som ska levereras. Om vårdtagaren vill ha sin tjänst utförd på ett speciellt sätt så är det vad som gäller. Om en elev och dess vårdnadshavare vill ha en speciell pedagogik så ska vi gå till mötes. Allt inom ramen för fattade beslut.
Vi kan – vi ska försöka få in våra tankar om vad för beställning som är klok utifrån vårt kunnande. Det ska vi göra aktivt och innan beslut. Aldrig efter beslut. Fattade beslut gäller.
För att detta ska fungera så måste vi släppa vår prestige i professionen som utförare och förstärka vår roll som allmänhetens tjänare i utförandet. Det är vår stolta profession.
- Kommunen är inte den kommunala organisationen!
- Kommunen är den geografiska platsen!
- Kommunen är dess medlemmar!
- Kommunen som plats har ingen chef!
/Mattias Jansson, allmänhetens tjänare som chef för den kommunala organisationen i Katrineholms kommun
Överpresterande i detalj
När det blir för mycket runtomkring mig, så mycket så att jag börjar tappa överblicken, då händer något märkligt. Urskillningslöst börjar jag gräva ner mig orimligt i vissa detaljer eller en specifik arbetsuppgift. Jag känner igen fenomenet från andra i min omgivning som helt enkelt blir extremt överpresterande i detaljer av sitt arbete när nödvändig kontroll i helheten saknas.
Kanske är detta ett fenomen som vi kan ägna oss åt för att i alla fall ha kontroll på något?
Känner du igen dig?
Lean your work not your life?
I arbetslivet kämpar vi ständigt med att effektivisera vårt arbete för fokus på vårt uppdrag. Allt som inte kan visas vara värdeskapande för dem vi är till för ska bort. Tjänster blir allt dyrare och varor allt billigare. Vi kan således spara mest på att effektivisera tjänster.
Eftersom tjänster är dyrt så får vi allt mindre fritid då vi var och en till mans fyller den tid vi inte är på arbetet med hemmadonande, byggande, städning, trädgårdsskötsel och annat.
Samtidigt står en stor mängd människor utanför arbetsmarknaden.
När jag såg våra dignande äppelträd här hemma i trädgården och den nyinköpta frukten från affären slog det mig. Ponera att vi skulle effektivisera vårt privatliv liksom vårt arbetsliv. Vad skulle hända då? Asfalterade gräsmattor, golv som var möjliga att spola av med högtryckstvätten och färdiglagad mat. Det låter ju dötrist!
För det som är effektivt kan också bli tråkigt. Avskalat och livlöst – ingen kreativ miljö. Det är kanske just i lusten att exempelvis odla, skörda och äta som vi ser sammanhang och skapar mening.
Kanske är det så att det är just skillnaden som förnöjer?
Det skulle ju i så fall innebära att ju mer vi effektiviserar vårt arbetsliv ju mer beroende av motsatsen – ineffektiitet – är vi kanske på fritiden?
Eller är det rent av så att vi måste tänka om gällande hela våra liv – även arbetsliv?
Att glömmas bort – en födelsedag
Ibland kan det lilla vara så viktigt.
Jag tror det var hösten 2003, så jag fyllde nog 29 år. Jag arbetade då som personalspecialist på personalkontoret i Katrineholms kommun. Vi var på utflykt med arbetet till Stendörren i Nyköpings skärgård. Jag hade min yngsta son med mig som måste varit tre år. Det var den 21:a augusti, min födelsedag.
Hela dagen på arbetet gick jag runt och trodde att snart så säger någon någonting om det. Det är ett skämt. Men ingen sa någonting. Ingen kom ihåg.
Det kanske låter fullkomligt urlöjligt – men jag lovade mig själv då att jag aldrig skulle glömma en medarbetares födelsedag. Jag till och med programmerade en liten slagning i lönesystemet när jag var på kurs i databashanteraren Access som automatiskt kunde påminna chefer om födelsedagar – ja det var ju innan Facebook. Jag såg från hösten 2003 i rädsla av att skämmas för att bli bortglömd också till att min omgivning kände till även min kommande bemärkelsedag.
På min nuvarande arbetsplats i Stadshuset så har medarbetarna ordnat en liten skylt i personalrummet där allas födelsedagar framgår. Omänksamt, tycker jag. Dessutom ingår rutinen med sång, flagga och så gärna att man bjuder på något som gratulerad. Vid jämnare födelsedagar sker sedvanliga insamlingar.
Egentligen handlar det nog inte om födelsedagen så mycket. – Det handlar om att bli sedd.
Låt oss hjälpas åt att se varandra!
- Hur gör ni?
- Är det viktigt?
Uppdatering 18:16
Har blivit upplyst om att jag glömt en medarbetares födelsedag för åtta månader sedan. Det kändes inget bra. Jag hittade massor med förklaringar men uttryckte ingen utan bad så innerligt om ursäkt. Har dessutom gått igenom min kom ihåg lista.
All förändring börjar med mig själv!
Nåväl här är en bild av den fina påminnelsen i vårt personalrum.
Varför dela på arbete och privatliv – satsa på balans!
En intressant artikel så här vid avslutningen av semestern om olika drivkrafter för arbete.
Uppdelningen i harmoni och besatthet i arbetet bygger ju i grunden på att vi skiljer ut arbetet från oss själva i den privata sfären.
När jag läser inlägget så blir min reflektion att det handlar om balans (punkt). Balansen behöver inte vara mellan arbete och privat, utan balansen är mellan våra inre behov och vad vi i det yttre gör, hur vi handlar.
Att få ihop den vi är med den vi verkar vara och den vi vill vara så långt som möjligt.
Med det sagt så menar jag att balansen skulle kunna uppnås med arbete 24/7 eller med fritid dito.
Citat:
Att känna passion för det man arbetar med, det föder engagemang och glädje. Kaufmann skiljer på harmonius och obsessive passion
En timme är gott om tid

CC by monkeyc.net
Härom dagen så skrev jag ett inlägg om kompetenser där jag bl.a. tog upp tiden som en viktig faktor för att nå uppsatta mål, tid som en funktionell kompetens.
Tiden är utmätt och det är viktigt att respektera varandras tid genom att exempel komma i tid.
Jag tycker dock att tiden ibland ges för mycket utrymme som förklaring eller bortförklaring till att inte klara av uppgifter.
Världen förändras allt snabbare och de långa planeringshorisonterna måste så långt som möjligt ersättas av stödjande strukturer för att hantera förändring och kompenta medarbetare med konceptförståelse, en inre trygghet och tilltro till sin egen kompetens. Tiden är något som ligger utanför dig själv. Tiden ska bemästras, låt den inte mästra dig.
Så, gå in med inställningen att för de flesta löpande arbetsuppgifter så är en timme alltid gott om tid!
Tryggheten finns i dig själv och i din förmåga att se din handlingsfrihet!


















