Posts Tagged ‘ansvar’
Det fina med makt
Häromveckan var det en intressant artikel om makt i Katrineholms kuriren. Reportern hade börjat hos Kate Perry 7 år och frågat vem som har makt över henne. Sedan gått vidare till, i detta fall hennes mamma – som gick vidare till sin chef osv. Jag fanns också med på ett hörn. Mitt svar på vem som bestämmer över mig är;
På jobbet är det Göran Dahlström. Det är väldigt tydligt att jag styrs av kommunstyrelsen med dess ordförande i spetsen. Begreppet “allmänhetens tjänare” är viktigt. Allmänheten bestämmer också över mig, genom de folkvalda. Hemma tar jag mycket intryck av min flickvän och mina barn. Jag tror på delaktighet och lyssnar gärna, fram till beslut, inte efter beslut.
Jag har genom åren försökt umgås med ordet makt och dess betydelse för mig och oss och vill gärna åter dela med mig av några tankar.
När hörde du någon med stolthet säga -Jag har makt ?
Det är som att själva ordet i sig har en negativ klang.
Kanske är det därför att makt, i den meningen är relativ. En människa har makt att få en annan människa att göra något. Det kräver i sig ett beroendeförhållande. Förhållandet är därmed inte jämlikt.
Det finns olika typer av makt
- Betvingande makt - Att med våld tvinga någon eller ha befogenhet att styra belöningar av sådant som den andra parten vill ha.
- Formell makt – Att ha en chefsbefattning eller annan formell auktoritetsroll.
- Expertmakt – Att ha en expertis eller förmåga som någon annan vill ha.
- Referentiell makt- Karismatisk makt, som innebär maktutövande genom att den andra parten beundrar och vill identifiera sig med dig.
Man kan definiera makt efter handling eller efter möjlighet till handling – potentiell makt. Med den definitionen så blir det maktutövning även att inte handla, om möjligheten till handlande finns.
Att inte utöva potentiell makt för en god sak är fegt. Jag tror att det krävs mod för att våga utöva makt på rätt sätt. Mod är per definition inte din frånvaro av rädsla, förtvivlan eller dubier. Mod är när du fortsätter kämpa för din övertygelse trots mentalt och reellt motstånd. Mod är liksom makt inte ett mål i sig utan en förmåga, ett medel att nå mål.
Vad menar då de som diskuterar makten som något negativt. Är det rädsla för makten som sådan? Eller är det rädsla för konsekvensen av att ha makt? Att behöva ansvara för konsekvensen av sin egen makt?
Varför ska man vara rädd för det? Det är inte fel att utöva makt.

Makt är ett medel för att nå mål. Målet för maktutövande får aldrig vara din egen framgång. Målet måste handla om att på ditt sätt bidra till en bättre tillvaro för en medmänniska och/eller en bättre värld. Målet är det viktiga. Makt är ett medel bland många.
Om vi byter ut ordet makt mot inflytande så ser vi kanske på det annorlunda? Om du har möjlighet att idka inflytande för att skapa en bättre värld, kan du då välja att inte göra det?
Empowerment bygger på att så många som möjligt utövar makt och inflytande över sina egna liv. Är det kanske just över och underordningen mellan människor som upplevs som det farliga? Det ojämlika? Jag vet inte.
Jag har i min roll och som människa både betvingande, formell, expert och referentiell makt. Det viktiga är vad jag gör med den.
Jag anser att den makt man har med fördel ska användas för att skapa strukturer som gör att andra och du själv mer naturligt kommer att göra bra saker. En välfungerande organisation och ett fungerande rättsväsende är exempel på strukturer som skapas med makt och som ger förutsättningar för positivt handlande.Man kan använda makt både för att påverka struktur och innehåll.
Så länge jag använder makt på ett öppet och medskapande sätt som överensstämmer med min person så ser jag inget fel med det. Jag ser det dock som ett nederlag för ledarskapet när jag utövar formell makt över andra. Det betyder inte att maktutövandet är fel, utan att maktutövande genom ett inre, påverkande ledarskap är bättre ur flera aspekter.
Ibland innebär maktutövandet att behöva göra det minst dåliga av många saker. Men vid den tidpunkt jag känner att jag måste utöva makt på ett sätt som inte överensstämmer med min egen tro, den jag är, då är det dags att lämna.
Tveka inte inför begreppet makt. Demokrati, folkstyre utgår från att alla människor utövar den makt, det inflytande man har. Till syvene och sist så är det de som har en kraft som kommer inifrån och som känner sig själva som har förmågan att påverka mest.
Ta ansvar
Jag fick för några år sedan lära mig något jag verkligen har haft nytta av på temat att ta ansvar. Det var min dåvarande handledare som refererade till Christopher Avery´s tankar om ansvarsprocessen, som förklarar så mycket av vilka strategier människor använder för att undfly ansvar. Med ansvarstagande menar Avery – att jag tar ansvar för mina handlingar, (moget) ansvarstagande, fritt val och vilja, ”jag har makten över mig själv”.
Ta dessa punkter till hjälp när du tittar på ditt eller andras flykt från ansvar nästa gång.
Quit- ”lägger av”
Shame – känner skuld, skäms över mitt handlande. Misstag är oförlåtliga. Blir handlingsförlamad.
Justify – skyller på omständigheterna, jag hade inte en chans, det som hänt är utanför min kontroll…..
Lay blame – letar syndabock, skyller på någon annan, det som hände var hennes/hans fel, min chefs, organisationen ,min samarbetspartner.
Denial – förnekande, det har inte hänt, det har inte med mig att göra, varför bry sig i onödan
Integration förutsätter att vi är EN enhet – integrerad
Jag skrev för något år sedan en från vissa håll kritiserad text om det farliga i att vi människor kategoriserar människor i vi och dom. Egentligen kanske grundfrågan kokar ner till vilket perspektiv man har. Den astronaut som sett jordklotet från rymden ser samhörigheten och extremisten som odlar sin världsbild i en snäv ram definierar andras utanförskap. Forskare har kommit fram till att ju mer kontaktpunkter en människa har med andra ju mer “goda handlingar” (jfr empati) gör hon.
Håkan Broström skriver idag i DN på samma tema om Integration: Inget enkelt samband.
De har inte kunnat hitta något samband mellan objektiva faktorer – som andelen utlandsfödda eller graden av språkpluralism – och inställningen till välfärdsstaten. De menar därför att en homogen befolkning inte är någon absolut förutsättning för solidaritet mellan medborgarna.
Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse.
Jag tror att det är det som är hela nyckeln. Endera så tillåter vi oss att kategorisera människor inte utifrån vilka de är utan vilken grupp de tillhör, eller så inser vi att människor alltid ska bedömas utifrån individens prestationer. Och ja, jag anser att människor har olika personligt värde i ett samhälle baserat på vad de tillför. Däremot undantar det aldrig att alla människor har samma grundläggande människovärde. Jag tycker att ingen människa kan värderas utifrån generella uppfattningar – det är fördomar. Alla är vi individer och alla är vi ansvariga för och ska värderas utifrån våra handlingar.
I Sverige använder vi begreppet integration för att beskriva den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Vi använder alltså begreppet på gruppnivå. Hela tanken med grupp-integration är bakvänd. Integration betyder att två skilda delar ska sammanföras till en. Processen är till skillnad från assimilation ömsesidig. Det bakvända är att en grupp aldrig kan integreras, bara individer. Bara individer som kommer hit och individer som var här innan. Men om vi ger individen vissa egenskaper baserat på grupptillhörighet så har vi hamnat i fällan att göra skillnad på oss, vi och dem.
I slutänden kommer det ner till den enkla principen att förutsättningen för integration är att vi är alla människor. Att vi som grupp är en enhet, men att individer är olika. Som individer finns vi kvar du och jag oaktat de fördomar som en gruppindelning skulle ge oss. Som individer ska vi utkrävas ansvar.
Egentligen borde detta te sig självklart för oss i vårt individualiserade samhälle, men i vårt sökande av trygghet kategoriserar vi människor om vi inte aktivt kämpar emot.
Håkan Boström avslutar med vårt arbetsmarknadsproblem.
OECD har konstaterat att Sverige intar jumboplatsen när det kommer till att integrera invandrare på arbetsmarknaden. I dag är arbetslösheten dubbelt så hög bland utrikes födda som hos den infödda befolkningen. Så har det inte alltid varit. Fram till 1980-talet var sysselsättningen högre hos dem som invandrat. Sedan dess har arbetskraftsinvandringen i hög grad ersatts av flyktinginvandring och det svenska arbetslivet har förändrats i grunden.
Problemet med det är inte att vi är eller inte är invandrare. Förutom vissa systemfel är problemet är oftast knutet till den individuella kompetensen hos den arbetssökande och samhällets generaliserade av gruppens beteende. Låt oss fokusera på det istället.
Kompetensutveckling för individen
och
Insikten att det det finns inga DE – de finns bara VI!
Ledarskapet har misslyckats när du utövar makt
Andreas de Klerk, leg psykolog skriver i på Dagens Samhälle – debatt att ”Chefen måste våga vara chef”
Det auktoritära ledarskapet är bättre än sitt rykte, inte minst inom den offentliga sektorn.
Auktoritärt ledarskap handlar om maktutövning.
Auktoritärt ledarskap, alternativt auktoritarism (jämför totalitarism) är ledarskap som kräver åtlydnad och som inte tolererar någon opposition.
Jag anser att de Klerk har fel. Ett auktoritärt ledarskap ger kortsiktiga vinster men urgröper förtroendet i en organisation, skapar rädslor och ger således ett bristande ansvarstagande. Ett auktoritärt ledarskap agerar på det beteende som syns och bryr sig inte om varför medarbetaren agerat på just det sättet som ska korrigeras.
En bra ledare är tydlig. En bra ledare ska utkräva ansvar av medarbetarna. Bara den som tar ansvar kan utvecklas. Det är en oerhört stor skillnad på om en medarbetare arbetar åt dig som chef, eller åt den som ni ska leverera till. Bara genom att korta det avståndet mellan utförare och mottagare kan verklig brukar/ kundnytta uppstå. Problemet är inte att de anställda inte gör som du säger som chef. Problemet är att när du utövar makt så sker leveransen till dig, inte till kunden/ brukaren. Offentlig sektor behöver inte fler händer. Offentlig sektor behöver fler hjärnor.
Att då som de Klerk menar förändringstakten och kraven på effektivitet kräver ett auktoritärt ledarskap är fel. Det som behövs är en genomgående förståelse hos alla medarbetare om vilka problem och utmaningar vi står inför. Vi måste våga vara öppna med våra fel och brister. Då aktiveras allas förslag till lösningar. Den som känner till att vi har problem har en betydlig större benägenhet att acceptera en lösning.
…och nej – jag är inte så naiv att tro att allt går att lösa i konsensus. Men att utöva makt är enkelt. Att själv låta sig påverkas och att påverka människor på ett djupare plan så att lösningen kommer inifrån är svårare.
Det är ledarskap!
När jag utöver formell makt över andra så är mitt förhållningssätt att det är ett misslyckande i mitt ledarskap. Ibland är det nödvändigt och ibland har jag någonting att lära.
Ledarskap är att påverkas och att påverkas av andra!
Det finns ingen godhet i att skydda människan från henne själv
För några år sedan föreslog dåvarande personalchef Susanne Wihlborg att vi i kommunledningsförvaltningens ledningsgrupp skulle läsa boken Ledarskapets Tao. Vi inledde våra möten med att en av medarbetarna hade valt ut en text som är max en sida och läste den för oss andra. Sedan reflekterade först den som läst och sedan gjorde vi det tillsammans. Totalt tog punkten en halvtimme. Jag minns det som givande.
Speciellt är det en del av en taoism som satt mig i mitt medvetande.
Lika behandling
Naturens lag är blind, dess rättvisa opartisk. Konsekvenserna av ens beteende är ofrånkomliga. Att vara människa är ingen ursäkt.
En vis ledare försöker inte skydda människorna mot dem själva. Medvetandets ljus lyser i lika mått på det som är behagligt och det som är obehagligt.
Tao är för mig att låta naturens lagar och energier råda. I det att tao är att följa så blir det ett naturligt ansvarsutkrävande, eller det kanske blir naturligt med konsekvenser helt enkelt.
Naturens lag är blind, dess rättvisa opartisk. Konsekvenserna av ens beteende är ofrånkomliga.
Det är precis det tänker jag.
Jag ser så ofta att människor använder förklaringar på sina beteenden som ursäkter till beteendet.
Jag tänker att förklaringen finns bara där som en förutsättning bakom ditt val av handling. Jag ansvarar alltid själv för handlingen. Med taoismens ord.
Att vara människa är ingen ursäkt.
All utveckling av mig själv som människa bygger på ett ansvarstagande för mina handlingar. Det är i enlighet med tao naturligt. Det du satt i rörelse får du också ta konsekvensen av. Jag upplever att det finns en “nånannan-ism” hos oss idag och att den också upprätthålls av ledare i någon slags vilja att vara goda.
En vis ledare försöker inte skydda människorna mot dem själva.
För den som ansvarar för sina tillkortakommanden får också ansvara för sina vinster.
Gör du så? Eller har du en större benägenhet att låta lyfta fram ansvar för handlingar i det positiva än det negativa. Det känner jag att jag lätt gör.
Medvetandets ljus lyser i lika mått på det som är behagligt och det som är obehagligt.
Att växa som människa är att se mig själv sådan som jag är.
Att bidra till andra människors utveckling är att hjälpa dem att se sig själva.
Det är tao – naturens lag.
Klokskap enligt Stefan Einhorn
Klokhet är problemlösning. Den klokaste hittar den bästa lösningen, inte bara den lösning som ligger närmast tillhands. Vi löser problem hela tiden, resonerar Stefan Einhorn från scen.
Stefan Einhorn är professor, överläkare och författare och jag lyssnade på honom på Sveriges Kommuner och Landstings årliga dag för toppledare.
Föreläsningen inleds med ett omöjligt val. Med vetskap om förintelsen beslutar familjen att betala en kvinna för att ta hand om sin äldsta son. Valet är svårt och de kan inte med säkerhet veta om de kan lita på kvinnan. De packar en väska med kläder och en med pengar. När kvinnan kommer och ska hämta sonen ger fadern de båda väskorna till kvinnan och ber henne att gå en sväng och fundera på om hon är beredd att ta hand om det mest älskade de har. Hon kommer aldrig tillbaks. Sonen överlever mot alla odds förintelsen. När du står inför ett val kan det finnas ett alternativ väg till lösning – det är klokskap.
Klokskapets största fiender är fördomar, vår oförmåga att tänka självständigt, våra rädslor och bristande ansvarstagande.
Trodde du till exempel att världen ser ut som på våra kartor? Det gör den inte, den ser ut så här.
Vi har alltid levt med den s.k. mercators projektionen av världskartan. Se exemplevis hur små USA och Europa är när vi inte använder en karta som egentligen är avsedd att sitta runt en glob.
Vårt bristande ansvarstagande, Nånannanismen förstärks när vi försöker passa in. Ett expriment visar att om vi ensamma ser rök komma ut under dörren i en korridor så larmar vi i 75% av fallen, men om någon annan också är där och inte larmar så är det bara 38% som larmar.
Skiljelinjen mellan gott och ont går igenom hela världen
- men den går också genom varje människa
För att bli klokare ska vi hitta våra motkrafter. Ödmjukhet för att vara klok är inte att kunna alla svar, att fråga till råds för att ensam är inte stark.
Problemet med världen är att dårar och fanatiker alltid är säkra på sin sak, medan klokare människor tvivlar
(Bertrand Russell)
Vi ska vara nyfikna. Dagens bristvara är uppmärksamhet. Att vilja se och ta med andra. Kreativitet är att hitta på en ny lösning.
Det nya, det kloka hittar vi tillsammans.
Kofi Annan om varje människas val
En av mina stora idoler, Kofi Annan intervjuas i Nyhetsmorgon. Djupet i såväl intellekt som röst kombinerad med ett hjärta som formligen utstrålar empati gör det på något sätt magiskt tycker jag.
Jag fastnade för några saker speciellt.
En person kan göra skillnad. Det måste inte vara en stor och spektakulär handling av en ledare.
Även massrörelser börjar ibland med en enda gnista och den gnistan kan komma från en enda person.
Förändring är en process inte en händelse.
Ta nio minuter och lyssna och reflektera.
Chefen – ett kundombud?
Myrna Palmgren är matematiker och jag lyssnade på henne på ekonomichefsdagarna då hon talade om bemanningsoptimering. Bemanningsoptimering handlar om hur man på bästa sätt ska styra personalresurser till de tider då de behövs mest för brukaren/kunden/patienten. Det sker ofta som sk. tvättstugescheman där man önskar när man vill arbeta och de önskemålen ska matchas mot ett behov. Behovet brukar uttryckas som ett bemanningsmål och kan exempelvis vara att mella 7-11 ska det vara fyra medarbetare på plats 11-15 två och 15-21 fyra osv. Det kan också uttryckas som ett spann; att mellan 7-11 så ska det vara 3-5 medarbetare på plats. Om man är tre så ska man göra vissa grundläggande saker och är man fyra ska man också göra annat. Ja, du förstår grejen.
Myrnas tes var att det ofta inte är brukarnas behov som styr bemanningen, utan personalens egna behov av när de vill arbeta. Med andra ord att verksamheten planeras inifrån (de anställdas behov) och ut (brukarens behov) istället för tvärtom. Myrna menar, och jag håller med om att man alltid ska börja utifrån och in.
Myrna visade många fasansfulla exempel på detta. Den bärande tesen i exemplen var att chefen inte gör sitt jobb. Till slut kunde jag inte vara tyst och här kommer min tes.
Visst har chefen alltid ett ansvar för verksamheten, men vems är just detta problem egentligen? Om vi nu talar om grundproblemet så menar jag att det primärt är medarbetaren som gör fel. Om medarbetaren ser till sitt eget behov av när hon eller han vill arbeta istället för att se till den som man arbetar för, hur påverkar det sättet som arbetet utförs på i övrigt? Mycket tror jag.
Visst kan chefen bestämma hur schemat ska vara, men ett välfungerande ledarskap måste ta sikte på det egentliga problemet. I detta fall medarbetarens oförmåga att se till behoven hos den man är till för. Det löses inte varken med ett schemaläggningsprogram till datorn eller genom att chefen delar ut order. Det löses genom påverkan, ledarskap för ett ansvarstagande hos medarbetaren.
I slutändan så är ledarskapet ett verktyg för att verksamheten ska nå sina mål. Om vi för ett ögonblick bortser från alla fina teorier om det goda ledarskapet och allt det borde vara. Kanske är det chefens största funktion i ledarskapet – att vara ett ombud för fokus på den vi är till för?
Chefen – ett kundombud?
ps. En av de bästa sakerna med att ta ansvar för motgångar är att man också får ta ansvar för framgångar!
Jag avstår uppfattning – för din skull!
Känner du till avstämningsterrorister?
Medarbetare som hela tiden bara vill stämma av så att de är på rätt väg? Det kan vara berättigat ibland, men ofta så finns svaren hos dem själva.
Jag införde för några år sedan begreppet AU – avstår uppfattning. Det betyder inte att jag inte har en uppfattning, men att jag avstår att lämna den.
Varför gör jag då det?
Så fort jag som ledare styr vad du ska göra och inte varför så har jag förminskat dig. Det är ett misslyckande för oss båda.
Jag tycker att något av det allra viktigaste som ledare är att stimulera medarbetares inre kraft. Det görs genom att kräva ansvar.
Den som inte tar ansvar för sina misslyckanden ska heller inte ta ansvar för sina framgångar. Alla människor har ett oinskränkt människovärde, men det är resultatet av dina handlingar som sätter ditt personliga värde.
Alla medarbetare klarar inte av ansvar. Min erfarenhet är att 10-15 procent kräver detaljstyrning. När det är så är det viktigt att våga benämna det.
Det är svårt både för den som kräver och den som krävs på ansvar. Det kan också uppfattas som tufft och hårt när det görs. Det är på något sätt som att det värsta som kan hända är att möta sig själv.
Jag avstår uppfattning för;
- Din utveckling
- Ditt ansvarstagande
- Din skull!
Välfärdens framgång ligger inte i kontroll utan i din kompetens
Den kommunala verksamheten blir alltmer pressad mellan lagstiftarens krav – kontroll och medborgarnas vilja och inflytande. Fenomen kan betecknas som att den lokala rådigheten minskar.
Allt ska bli bättre genom att fler kontrollmyndigheter ges fler och mer befogenheter att intervenera i kommunal verksamhet. Svaret på misskötsel är mer kontroll av handling.
Problemet är att vår verksamhet drivs primärt av hjärnor, inte av händer. Att döma av och kontrollera handling skickar helt fel signaler. Kvalificerade tjänster inom vård- skola- omsorg kräver självtänkande kreativa anställda som har ett inre driv att bedriva en kvalitativ bra verksamhet i det som uppstår.
Idag läste jag Henrik Bergrens krönika i DN om det faktum att nu senast efter Caremaskandalen har kraven på skärpt granskning av privata välfärdsleverantörer haglat från alla håll. Henrik menar, och jag instämmer att så fort vi har att göra med mer sammansatta mänskliga verksamheter är det meningslöst – och ofta destruktivt – att utgå från kvantitativa mått.
Ni kan ju själva prova hemma genom att oavbrutet fråga er partner om hon eller han älskar er – hur stor kärleken än var från början lär den ha naggats i kanten efter ett par veckor.
Därför att kärleken kommer inifrån. Det som kommer inifrån går inte att kvantifiera. Går relationer överhuvudtaget att mäta?
Men det finns ett ännu värre problem. Överdriven utvärdering kan ha rent negativa effekter på kvaliteten. Alltför omfattande extern kontroll riskerar att underminera känslan av personligt ansvar.
Det är som att när vi flyttar ut det vi mäter i handling så kan vi också objektifiera det. När vi gjort subjektet, människan, brukaren, eleven till ett mått så slutar vi att agera med våra inre drivkrafter, vår kompetens, vårt hjärta och vår profession. Allt det som gör oss till bra mervärdesskapande samhällsuppbärare inom våra kvalificerade kallyrken.
Däremot måste de ha bra utbildning, anständiga löner, yrkesstolthet, rimliga arbetsbördor, empati och respekt för de människor de ansvarar för och inte behöva oroa sig för att deras jobb försvinner vid nästa upphandling.
Det ska vi ha. Vi ska vara stolta över det vi gör och våga vara kompetenta i oss själva.
Inre motivation skapas av
- Autonomi – självbestämmande
- Mastery – att bli bättre på hantering av meningsfulla saker
- Purpose – att det vi gör har mening
Det kan ju förstås kosta en del pengar. Men i längden blir det nog billigare än att bygga upp en gigantisk kontrollapparat.
För problemet är inte kontrollapparaten, utan vad den gör med oss. Med vårt ansvar, vårt spontana handlande – vår profession. Allt i det människovårdande yrke vi valt för att vi vill vara just här och skapa mervärden för dem vi är till för.
Inte för en siffra – utan för ett värde – hos en annan – människa!
















