Ser att några av mina uttalanden på sociala medier de senaste veckorna renderat i två notiser i tidningen Dagens Samhälles avdelning “Offside”.

Först ut är konstaterandet att vi i Katrineholm vågar nyttja härproducerat.

En ganska munter nyhet som också visar en lite personlig sida av kommunen tycker jag.

I förra veckans nummer tas diskussionen om personligt och privat upp igen, denna gång i form av en tandavgjutning som min tandläkare skickade med mig hem i samband med att jag gjorde en krona.

En fredagskväll skrev jag med hänvisning till min sambo “Jenny är jättelycklig över vår nya prydnadssak ”

Svårt det där med var gränsen går – och framförallt svårt i och med att gränsen mellan personligt och privat är så olika för oss.

Jag tänkte mig inte tandgarnityret som ett kommunchefsuttalande…

Om jag förstår det rätt så filtrerar Facebook om jag inte aktivt väljer bort det ut de inlägg som jag utifrån tidigare agerande bedöms vara intresserad av. Filtreringen är inte ömsesidig, vilket gör att jag ser de som jag normalt ser, men det är inte säkert att de ser mig och vise versa.

Nu till min fråga.

Du som tar del av det jag lägger ut på Facebook men aldrig reagerar, vem är du och varför gör du så?

Jag vet att du finns för jag möter dig ofta ansikte mot ansikte och du refererar ofta till Facebook-information, men jag vet ofta inte ens att vi är vänner för du ger mig aldrig någon feedback digitalt. Jag ser dig heller aldrig i mitt flöde. Kanske publicerar du aldrig något och använder Facebook bara för att titta, eller så bedömer Facebook att jag inte borde vara intresserad av dina inlägg.

När jag föreläser om sociala medier så brukar jag tala om att närma sig digital kommunikation i en trappa genom att lyssna – interagera – agera, men detta är väl ändå att gå väl långt.

Jag tycker att sociala medier så långt som möjligt ska efterlikna andra samtal. Det innebär att vi nickar instämmande (gillanden), uttrycker känslor ( :=) ) och för fram våra åsikter konstruktivt.

Så kom fram Facebook-gluttare, jag är säker på att du har mycket att tillföra!

Häromdagen lyssnade jag på Troed Troedsson som talade bl.a. om detta. Hans tes är att det viktiga för en människa är hur vi rör oss mot framtiden. Att relatera till det förgångna minskar våra möjligheter att tänka nytt och saktar ner vår utvecklingspotential framåt.

Problemet enligt Troed är att erfarenheter ger stabilitet och att stabilitet motverkar förändring – rörelse framåt. Han exemplifierade detta men frågan.

Vem är du?

Vad skulle du svara på det? Kanske att du som jag är socionom, har arbetat bl.a. som socialsekretarere, personalspecialist och förvaltningschef. Att du har barn, är sammanboende och har byggt ett sommarhus.

Allt det är vad jag gjort, dvs erfarenheter och inte vad jag är.

Vad skulle ett barn svara? Sannolikt vem hen är idag. Jag är Maria! Kanske också att jag ska bli läkare?

Jag tror att Troed är helt överens med professor Alf Rehn i den fråga. Som jag tidigare skrivit.

Man kan förklara motståndet till förändring som att det står i relation till din investering i frågan. Experter ser till att det nya inte kommer till. Vår kunskap kan vara en fälla. Fully wested in the past - investerade i vår erfarenhet. Det man har investerat i kritiserar man inte

Problemet med att vara i sina erfarenheter är att det hindrar oss från att se framåt med öppna ögon och våra röra oss mot förändring.

Jag gillar också tanken på att jag är den jag är då vi är de vi är, Ubuntu. Namnet kommer från zuluspråkets “ubuntu”, som löst översatt blir “medmänsklighet” eller “En person är en person bara genom andra människor”.

Med den tanken så finns jag alltid i ett sammanhang av andra och påverkas alltid av andra. I vår individualiserade del av världen kan det vara svårt att tänka sig, men likväl är människan i grunden en social varelse i samhörighet tror jag.

Vad skulle Ubuntu göra med vår förändringsbenägenhet? Jag vet inte. Kanske kan vi:et vara exkluderande för intryck som kommer utifrån? Så är det nog.

När vi sedan tittar på teorin kring Mindfullness så handlar den ju om att varken vara i framtiden eller i dåtiden utan att koncentrera sig på här och nu och mer följa strömmen.

Det ger ju verkligen fokus på nuet – men kanske tar det bort våra framtidsambitioner?

Så, är vi vår historia, vår framtid, vi:et eller nu?

Undrar bara hur jag ska tolka denna gåva

Jag är liksom du Anna-Karin född på 70-talet. Jag har länge haft svårt att förstå det egentliga problemet med digitalt utanförskap. Jag har sett det som självvalt, det gör jag inte längre. Jag förstår nu, mycket på grund av mitt engagemang för demokrati och deltagande i Digidel-kampanjen att det är så mycket mer komplicerat än att bara lära sig.

Jag skriver till dig med en förhoppning om en fortsättning av kampanjen Digidel.

Grunden för en välfungerande demokrati är ju att alla är delaktiga och har tillgång till ett faktaunderlag för sina respektive subjektiva uppfattningar. Idag är inte alla delaktiga i den digitala informationen och kommunikationen. Det problemet och den utmaningen delar vi.

Digidel, kampanjen som arbetar för att få 500 000 fler vuxna att bli digitalt delaktiga, finansieras till största del av Stiftelsen för Internetinfrastruktur (.SE), bibliotek och folkbildningen, men också av mängder av andra som engagerar sig.

Digidel är en kampanj full av aktivitet och driv. Senaste noteringen visar att drygt

300 000 färre nu är utanför det digitala samhället än när kampanjen startade 2011. Själva kampanjen har i skrivande stund nått 218 270 personer med insatser av olika slag.

På nationell nivå har nätverket, men kampanjledning och kansli i spetsen, samordnat arbetet – delat erfarenheter, analyserat frågan och anordnat aktiviteter som höjt temperaturen i kampanjen. På lokal och regional nivå har offentlig, privat och ideell sektor samverkat och effektivt använt gemensamma resurser för att nå nya internetanvändare. Idag består kampanjen av drygt 400 partners utspridda över landets alla län – i flertalet av kommunerna.

I Katrineholm har vi kraftsamlat och tagit ett gemensamt grepp för digital delaktighet. Genom kreativt arbetet och innovativa lösningar strävar vi mot att nå nya internetanvändare – att fler ska vilja, våga och kunna använda internet. .SE har genom medel till kansli, webb och projektmedel varit katalysator i snart tre år. Genom Internetfonden har .SE finansierat flera nytänkande samverkansprojekt med idéer som levt vidare som ordinarie verksamhet efter projekttiden. Stiftelsen är positiv till att fortsätta stödja verksamheten, men inte som ensam bidragsgivare.

Kampanjen har idag pågått i drygt två år och avslutas vid kommande årsskifte. Men behovet av kunskapshöjande insatser fortsätter även efter 2013. I Sverige är fortfarande över en miljon svenskar utanför den digitala gemenskapen.

Jag hoppas att vi delar denna utmaning Anna-Karin Hatt.

Det offentliga uppdraget är alltmer beroende av stark samverkan med civilsamhället och Digidel är ett utmärkt exempel på att det kan fungera. Jag är rädd att den kraft som byggs upp under kampanjen går förlorad efter 2013. De som engagerat sig i Digidel har gjort det för att de tycker att det är viktigt. Med gemensamma krafter har vi både nått ett gott resultat bland deltagarna och lyckats synliggöra vikten av satsningar för ökad digital delaktighet. Engagemanget och drivet är ingen bristvara, men det finns en uppenbar risk för stor frustration om inte regeringen tar sitt ansvar och bidrar till den nationella samordningen av frågan och projektmedel till verksamheten efter kampanjens slut.  De kostnader som är förknippade med insatser för att främja en ökad digitalisering i form av information, utbildning, support m.m. är blygsam i relation till det samhällsekonomiska utbytet.  Insatserna är klart motiverade även från fördelningspolitisk, social och demokratisk synpunkt. Intresset för den kunskap som Digidel genererar i form av målgruppsanalyser, framgångsrika metoder etc. är jag säker på att vi delar.

Så kom igen – slå ett klokt slag för digital delaktighet över hela Sverige genom konkret handling – stöd en fortsättning av Digidel!

Gissade att mitt “anti-jante” uttalande skulle få denna effekt. Synd att ledarskribenten väljer förlöjligandet som härskarteknik och dessutom helt utan att veta vad det faktiskt är vi ska göra. Jag har sedan tidigare lovat kuriren att de blir de första som får reda på det när det ska gå ut.

Insatsen på Almedalen har flera syften varav att bli “årets snackis” är en indirekt väg att nå de och det vi vill nå. Katrineholms kommun ska förknippas med logistik – det är vår historia och vår framtid.

Jag hoppas att projektets belackare står vid sin kritik när affärerna kommer.

Uppdatering 2013-05-13

Inget logistikcentrum i Almedalen

För två veckor sedan var jag på en lunch-lunchavslutning av tankesmedjan morgondagens styrning och ledning av kommuner på Freys Hotell i Stockholm. Vi hade en bra dag på torsdagen som avrundades med middag. Jag kände mig trött och gick som jag brukar i tjänsten till rummet tidigt, jobbade lite och somnade till TV:n.

Jag vaknade efter en timme kraftigt illamående, med sprängande huvudvärk och en stark ihållande smärta i bröstkorgen koncentrerat till vänster sida. Jag var uppe en stund och försökte sedan sova så gott jag kunde. Smärtan i bröstet satt i och jag sköt bort den med tanken att jag nog somnat på armen och klämt muskeln.

När jag vaknade hade jag fortfarande extremt ont i bröstet och kände mig allmänt vimmelkantig. Jag talade med min sambo som direkt sa att jag måste ringa sjukvårdsrådgivningen, vilket jag gjorde. Sjukvårdsrådgivningen skickade mig med ilfart till 112 som skickade en ambulans till hotellet.

Jag blir så märkligt rationell i såna lägen. Ber att få några minuter att plocka ihop mina tillhörigheter, meddela vart jag ska och lugna alla andra. Hotellreceptionisten var ett under av tillmötesgående (visade sig senare att han själv haft återkommande svårigheter av samma karaktär). När ambulansen kom fick jag lägga mig på en bår och rullades in. Jag har aldrig i vuxen ålder varit i en ambulans så det kändes lite märkligt. Likväl låg min puls på runt 70 så ambulanssjuksköterskan undrade om jag inte var det minsta nervös (det var jag, även om det inte syntes på pulsen). Personalen var extremt proffsiga. De tog EKG som skickades till en hjärtspecialist på St: Göran. När meddelande kom att vi skulle ta oss till akuten så började jag tänka. Jag fick tabletter och nitroglycerin. Det senare fick mig att tänka på hjärtsjuka människor jag haft i min närhet och hur deras sjukdom begränsat dem att fullt ut leva.

Jag föddes på St Göran, är det också där jag ska dö?

Hur skulle mitt liv förändras om jag inte var frisk?

Vad är det som är viktigt?

Jag tänkte på mina barn, min sambo och min övriga familj. Tänk om jag inte klarar av det liv jag lever? Kan jag leva med det?

På St Görans medicinakut var det en oerhört hög servicenivå. Jag fick direkt träffa en läkare och de kopplade in en massa sladdar, tog blodprover, lyssnade, undersökte och talade lugnande till mig. Jag fick överraskande nog använda mobiltelefonen på akuten vilket kändes tryggt att på det sättet ha de närmaste där.

EKG:et var hur som helst bra och alla blodprov, förutom “sänkan” som var hög pga en pågående infektion. Diagnosen blev inflammation i bröstmuskulaturen – i övrigt kärnfrisk!

Skönt det – men hela händelsen fick mig att tänka. Vad är det egentligen som betyder något i mitt liv? Jag fick ner det till en sak, relationer – samhörighet. Det jag kommer att sakna när jag försvinner är mig själv och det som uppstår i mötet med andra.

Livet är för kort för att tjura och låsa sig på småsaker.

Livet är inte något som kommer att hända, det händer här och nu.

Livet är det som uppstår i mötet mellan oss människor – mellan dig och mig.

När jag kom tillbaka till hotellrummet tog jag upp luren och ringde en person jag hade en pågående konflikt med. Livet är viktigare.

Livet är att höra mina barns röst och att vila i min älskades famn.