Sociala medier
Du skapar framtidens tidning
Jag får många analoga tidningar och reklam till jobbet. I bästa fall skummar jag igenom det jag inte själv valt att prenumerera på innan det går till pappersåtervinningen.

Häromdagen fick jag tidningen Veckans affärer och då hajade jag verkligen till.
“Nytänkaren Mattias Jansson – Skapar framtidens affärer!”
Jag kan inte minnas att jag gjort den intervjun, men blev väldigt nyfiken och gick igenom tidningen flera gånger. Jag hittade dock ingen artikel som anknöt till framsidan.
Jag började bli lite misstänksam och när jag förstod att flera av mina kollegor i kommunledningen också var med i tidningen så skrattade vi gott åt ett alldeles lysande marknadsföringsknep som vi alla gick på i vår uppmärksamhetsfixering.
Stora delar av dagens tidningsbransch är i kris. Jag har länge funderat på om inte framtidens papperstidningen kommer att sikta in sig mer på just mig och mina behov. Utbudet av nischade tidningar är det gott om. Jag själv har nog ett tiotal tidningar hem. Allt ifrån Världens historia, DN, Vi i Villa, Personal och ledarskap, Tidningen Fokus, Tidningen Chef, Katrineholms Kuriren, Ölandbladet mfl. Är framtiden att jag kan få just den informationen samlad i min egen tidning?
På webben har vi löst det med att jag skapar mina egna sökningar i sk RSS-flöden, genom medlemsskap i olika grupper på LinkedIn och Facebook, genom att jag söker på specifika ord på Twitter och förstås genom att följa mina “vänner” på olika sociala medier. Ja, tom är det ju så att Google räknar ut vad jag borde vara intresserad av när jag söker information och ger mig ett anpassat resultat just baserat på min sökhistorik. Vi sammanställer detta i webbtidningar såsom Paper.li, Storify och appar som Flipboard där vi kombinerar just våra nyheter baserat på olika källor. Flipboard har nu också gjort det möjligt att jag samla ihop till en egen digital tidskrift som andra kan följa.

Det personligt unika?
Jag gillar att bläddra i en papperstidning.
Jag skulle vilja ha Mattias Magasin i min brevlåda på morgonen. Det skulle behöva förändra hela tryckeribranschen för upplagan skulle ju bli väldigt liten ;=)
Vad tror du – är det papperstidningens framtid att bli personlig?
Posta på Linkedin
I takt med att vi skapar allt mer information och dessutom hänger ihop tätare, med stöd av digital kommunikation så blir det allt svårare att synas och nå rätt personer i sin webb-dialog.
Vi kan stödja oss på dem vi litar på, “informationskuratorer” som hjälper oss att hitta det viktiga och vi smalnar av vår dialog i specifika grupper och ämnes-etiketter.
Den mänskliga hjärnan kan lagra ca tre terabyte data vilket är ca en miljontedel av all information som produceras i världen varje dag så man får vara selektiv med vad man tar in.
Jag har på senare tid märkt att Linkedin är en mycket bra community för att nå och få dialog kring specifika ämnen exempelvis ledarskap och sociala medier.
För dig som inte kommit i kontakt med tjänsten så är Linkedin ett socialt medium ungefär som Facebook, men det fokuserar på den professionella kontakten. Min profil hittar du här.
Jag får just nu drygt fem procent av bloggtrafiken direkt från Linkedin, men mer än hälften av diskussionen sker ofta i dessa grupper och det är ju den lärande dialogen man vill åt. Som vanligt kan man ju inte styra diskussionen till bloggen som man ärligt kanske skulle önska, men det tillhör ju logiken på sociala medier ;=)
Diskussionen förs också under en längre tid på Linkedin än på framförallt Twitter, men också Facebook. Linkedin automatgenererar e-mail med pågående diskussioner i grupperna på ett bra sätt.
Det är dessutom superenkelt att posta in i grupperna.
Så mitt tips är – Posta dina professionella inlägg och ha en bra dialog på Linkedin!
Snälla Sörmlandsradion – ändra inte utgångspunkten för en dialog
Den senaste veckan har jag vid två tillfällen utsatts för att Sörmlandsradion först lägger ut en nyhet och publicerar en text med ett visst, knapphändigt innehåll med en bra kommentarsmöjlighet. Sedan, när jag, och andra med mig börjar diskutera det innehållet ändras artikeln, utan att det går att se vad som lagts till när.
Jag tycker att det blir att förvanska diskussionen. Som jag har fått lära mig det så ska man, om man uppdaterar en text som diskuterats tydligt ange det och skriva typ “Uppdaterad 2013-02-15 11:30″. Man ändrar aldrig i en kommenterad text!
Jag har försökt framföra detta till journalisten.
@mestaboy Ja, ja – men det är generalfel att ändra i det redan publicerade utan att markera det!
— Mattias Jansson (@Kommunchef) 8 februari 2013
@kentonilsson snälla sluta ändra i texter som kommenterats
— Mattias Jansson (@Kommunchef) 13 februari 2013
Förståelsen verkar vara noll.
Är jag fel ute här?
Till hör det verkligen “god ton på webben” att ändra inte utgångspunkten för en dialog?
Nybyggare i öppenhet
I slutet av november fick jag ett trevligt mail
…
Jag skulle gärna vilja intervjua dig till vår nya intervjuserie ”Nybyggarna” som ska löpa under nästa år. Här är lite ur beskrivningen om vilka typer av personer vi söker: ”Människor som bryter ny mark inom HR- och ledarskapsområdet. Genom att de i något avseende avviker från/tänjer gränsen för normen i sin professionella gärning.”
Jag tycker att du passar utmärkt in på den beskrivningen och är säker på att våra läsare är nyfikna på att få veta mer om dig och din ledarskapsfilosofi…
Resultatet av Emma Casserlövs intervju och fotografering publicerades i Personal och Ledarskap 2013:1 som du kan läsa nedan. Inlägget avslutas med en inbäddad exakt layout kopia.
Öppenhet som utmanar
Mattias Jansson tar inte på sig chefskostymen när han går till jobbet. Han strävar efter ett ledarskap genomsyrat av öppenhet och många provoceras av hans personliga ton i de sociala medierna. Han vill vara Mattias också som chef.
Den första snön har precis lagt sig och Katrineholm är folktomt på morgonkvisten. På en kulle i utkanten av centrum ligger stadshuset, en ståtlig gammal fabrikörsvilla. Här inne är det varmt och nere i receptionen är en man i full färd med att klä julgranen.
Mattias Jansson har sitt arbetsrum på andra våningen. Han är kommunchef – den högst uppsatta tjänstemannen i organisationen med drygt 3 000 anställda. Landets kommunchefer, ibland titulerade kommun- eller stadsdirektörer, är en ganska anonym skara och oftast inte kända utanför kommunens gränser.
Men Mattias Jansson är allt annat än anonym och okänd. Det som främst har utmärkt honom är hans flitiga användande av sociala medier och hans förhållningssätt på den sociala webben. ”Människa, pappa, man och Katrineholms kommunchef – i den ordningen – så möter du mig här!”. Med de orden beskriver Mattias Jansson sig själv på Twitter. Ungefär samma presentation finns på hans blogg Kommunchef, och på Facebook blir han vän med alla som skickar en förfrågan. Många katrineholmsbor debatterar ivrigt med honom. Hans fasta övertygelse är att ingen vill vara vän med en organisation.
– Det måste vara en person man möter. I praktiken är det ju så att en organisations värde är baserat på de människor som finns i organisationen, säger han.
Därför väljer Mattias Jansson att alltid vara ”Mattias” gentemot alla han möter och bjuder på fler sidor av sig själv än den strikt tjänstemannamässiga. I hans blogg blandas inlägg om hur kommuner bör se ut i framtiden med mer personliga tankar, som hur viktigt det är att älska sig själv för att kunna trivas med andra.
Det är vanligt att experter på sociala medier, till exempel Brit Stakston som intervjuades i förra numret av P&L, propsar på åtskillnad mellan privatpersonen och yrkesmänniskan för att inte riskera trovärdigheten. Mattias Jansson håller med om att det inte får bli för privat – han lägger till exempel aldrig ut bilder på sina barn – men det är något helt annat att dela med sig av personliga reflektioner anser han. Det behöver man göra för att kunna skapa relationer med andra människor. Fast att vara öppen och personlig är också att göra sig sårbar och Mattias Jansson förstår att många skyggar för det.
– Det är jobbigt att vara öppen. Både som ledare och människa gäller att det som man är öppen med kan man få feedback på. Att sluta sig är ett sätt att skydda sig.
Och Mattias Janssons personliga tilltal i de sociala medierna har provocerat.
– Det har varit en massiv kritik kopplad till mig. Främst från media, men också i viss mån från personer som inte delar min uppfattning om att värden skapas av människor, säger Mattias Jansson, som dock verkar vara helt trygg i sitt agerande.
– Jag fick uppdraget när jag blev kommunchef att vara ute mer på den offentliga arenan och det här har varit ett sätt att göra det. Jag har fått väldigt positiv respons från min uppdragsgivare och nyligen fick jag ett förlängt förordnande på fyra år.
Särskilt tydlig har krocken blivit mellan Mattias Jansson och den lokala tidningen Katrineholmskuriren. Som mest stormade det när Mattias Jansson lade ut mejlfrågor från en reporter på sin blogg och bad sina läsare om hjälp att besvara dem. Till saken hör att frågorna rörde hur kommunen i allmänhet och Mattias Jansson i synnerhet använder sig av sociala medier. Katrineholmskuriren menade att Mattias Jansson försökte förstöra deras granskning när han offentliggjorde frågorna.
– Jag svarar att det jag gör som samhällets tjänare är offentligt och det har alla rätt att ta del av. Dessutom så tror jag inte på idén att det förstör granskningen, jag tror snarare tvärt om – att människor blir mer intresserade av att läsa artikeln om de har fått en relation till den innan, säger Mattias Jansson.
Dispyten illustrerar tydligt hur de sociala medierna står i kontrast till de traditionella. I de sociala medierna pågår ett ständigt samtal och ett medskapande mellan olika aktörer. Det utmanar redaktioner, som traditionellt har haft stor makt över informationsspridning och publiceringsbeslut och har kunnat arbeta väldigt ostört.
För att få feedback vidgar Mattias Jansson sina vyer och tar del av andras verklighet i de sociala medierna. Om han bara skulle rådfråga de närmsta medarbetarna – som han dessutom ofta själv har rekryterat – skulle hans värld bli för trång menar han. Att bjuda in andra till dialog blir därför nödvändigt.
– Om jag fick välja skulle jag möta alla de här människorna ansikte mot ansikte. Möjligheten till ömsesidig påverkan skulle vara större då. Men tekniken gör det möjligt för mig att möta fler på kortare tid – det blir en effektivisering av mötet helt enkelt.
När vi lämnar de sociala medierna för att prata om hans ledarskap i övrigt, kommenterar Mattias Jansson det med ett ”bra”. Och det blir snart tydligt att han strävar efter en öppenhet i allt han gör. Ett exempel var när han flyttade sitt kontor till en kommunal skola i en vecka, för att kunna uppleva mer av vardagen där. Jag ber honom förtydliga vad han menar med ett öppet ledarskap – vad innebär det för hans medarbetare?
– Jag försöker att vara öppen med information och jag försöker att inte prata om lösningar på problem, utan vågar stanna i problemställningen först. Då har människor en större förmåga att acceptera lösningar – om de vet att problemen finns!
En ledare påverkar andra, men minst lika viktigt är att också låta sig själv påverkas, menar Mattias Jansson.
– Jag försöker ha en öppen attityd och lyssnar till vad människor tycker och tänker om mig. Jag anpassar mig när jag tycker att jag borde anpassa mig och annars talar jag om varför jag inte tänker anpassa mig.
Vad är då bäst med att vara kommunchef?
– Det bästa med det här jobbet är att jag har makt. Min uppfattning är att jag har mycket att bidra med och det kan jag göra
på den här positionen. Många människor verkar bäva inför ordet makt. Jag ser något positivt i det. Men det är ett verktyg, inte ett mål i sig.
Fakta
Gör: Kommunchef i Katrineholms kommun.
Ålder: 38 år.
Familj: Två barn, flickvän.
Utbildning: Socionom-utbildningen.
Inspireras av: Att möta människor.
Det visste du inte om mig: Jag tar 110 kilo i bänkpress och jag har byggt ett hus på norra Öland själv.
Händelser som har präglat Mattias Jansson
1983 ”Flyttade till Katrineholm från Stockholm. Jag hade haft en instabil skolgång innan, hade haft problem med hörseln vilket det inte togs hänsyn till. Nu jobbade jag snabbt in ettan och tvåan och började gilla skolan.”
1992 ”Jag hoppade av gymnasiet i trean. Även om jag hade halvskapliga betyg var jag mest intresserad av träning och tjejer. Jag var tränare i kickboxning och körde 13–14 pass i veckan. Efter att ha jobbat på Kronfågel blev jag studiemotiverad och gick om trean med bra betyg.”
1994–95 ”Gjorde lumpen. När jag mönstrade var jag trött på att alltid få ledarbefattningar. För en gångs skull ville jag bara vara en i gänget. Men psykologen sa att du kommer aldrig att klara det, du måste åtminstone bli plutonbefäl! Så det blev jag. Blev vuxen under den här tiden.”
2000 ”Min son föddes och jag var föräldraledig i sex månader. Jag gick från att själv vara centrum till att min son blev mitt centrum. Den stora förändring som har skett hos mig de senaste åren är att jag har fått en större förståelse för andra människor, en lite mer ödmjuk inställning.”
2007 ”Jag vikarierade som förvaltningschef. Det var en tuff period. Min förra chef blev nedflyttad och jag blev hennes chef. Det var nog mitt tuffaste chefsuppdrag någonsin. Jag kände mig ständigt påpassad och jobbade nästan dygnet runt. Om jag ska vara helt ärlig skulle jag aldrig igen göra motsvarande sak.”
Respekt mellan människor är något vi gör – inte något vi får
Den pågående diskussionen om sk. näthat är behövlig. Många av de aktiva på nätet frågar sig dock om varför frågan lyfts utifrån nätet och inte utifrån hatet. Nätet är ett sätt av många att utöva hat mot andra.
Sen frågar sig många varför hatet syns mer än kärleken. Jag tror att det är så enkelt att den som vill ha en förändring har energi för ändring. Den som känner kärlek är nöjd som det är och engagerar sig inte på samma sätt i ex. kommentarsfält.
Min absoluta uppfattning är att de flesta människor visar sina medmänniskor respekt. Problemet är ni vi slutar se varandra som människor, individer, personer, subjekt. När vi går över gränsen från att se varandra som människor och istället ser roller – objekt så händer det lätt någonting med vår respekt. Mellanmänsklig respekt är just mellan människor. Relationer är mellan personer, inte mellan roller – objekt.
Hela denna logik driver fram en vilja till objektifiering av människor som man vill hata. Nätet gör det enkelt att göra mottagaren till ett objekt och med det distansera sig och inte behöva ta mellanmänsklig hänsyn. Detta blir extra tydligt för människor som har makt. En person med makt blir ett objekt.
Problemet blir då att den som blir ett objekt på nätet eller på annat sätt och utsätts för kränkningar måste skydda sig. Skyddet sker enklast genom att avskärma sig och gå in i en roll, vilket i sin tur späder på objektifieringen.
När vi distanserar oss från varandra och därmed ökar objektifieringen leder det till minskad mänsklig respekt och ökat uttryck av hat.

CC by Sean MacEntee
Lösningen är att våga vara människa.
Lösningen är att ge uttryck också för kärlek.
Inget är bestående utan att vi kämpar – för respekt mellan människor är något vi gör – inte något vi får.
Kommunstyrelsens ordförande bloggar
Igår lanserades Göran Dahlströms blogg. Göran är kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm och således min chef.
När jag rekryterades till jobbet som kommunchef var en av de uppdrag jag fick att tjänstemannaorganisationen skulle bli mer tydlig utåt. Det var en av anledningarna att vi startade vår satsning på sociala medier under hösten 2009.
En av de frågor jag ofta fått när jag föreläst i ämnet är hur politiken ser på mitt engagemang. Eftersom detta är ett uppdrag jag fått så har jag inte fått några synpunkter från majoriteten. Oppositionen har ibland varit kritiskt.
Sen har jag förvisso, speciellt i början, gjort mina felsteg och fått helt berättigad kritik som jag lärt mig mycket av.
Jag har dock vid flera tillfällen påpekat att det vore ännu bättre för dialogen i Katrineholm om fler förtroendevalda engagerad sig i den digitala samhällsdebatten. Idag är jag glad att så hänt med Görans blogg.
Min roll som kommunchef är att vara politiskt obunden, så innehållet på bloggen får ni debattera med Göran.
Hurra för debatten!
Ofoget att sociala medier beskrivs som privata
Det kommer tillbaka till mig. Alla dessa biografier på twitter som säger att här är jag privatperson – åsikterna här är mina egna – jag representerar inte min arbetsgivare här. Det är så fel, fel, fel tycker jag och repostar ett lite remixat inlägg jag skrev på ämnet för ett tag sedan.
Hur tydligt är det när man är professionell eller privat på sociala medier?
I de flesta fall är det ganska enkelt. Det handlar bara om att vara tydlig med vilken roll man har. Ibland är det lite svårare och då skulle jag säga att det ofta är sammanhangs beroende om man är privat eller professionell. Det är ju också annorlunda beroende på vilken hierarkisk position man har. Jag brukar tänka på hur den andra personen tolkar att jag har för roll just nu. Om jag nu, mot förmodan skulle ha synpunkter på ett ärende i kommunen och stöter ihop med en nära vän på stan och uttrycker mina synpunkter så anser jag att jag gör det inom ramen för min yttrandefrihet – allas rätt att kritisera det allmänna. Om jag däremot stöter ihop med en okänt person eller en person som jag primärt har en arbetsrelation till och säger samma sak så anser jag att det kan vara ett brott mot mitt anställningsavtal.
Jag minns såväl när jag debatterade Carl Bildts twittrande på Almedalen förra sommaren och Gudrun Schyman argt stirrade på mig och sa att bara politiker ska vara personliga och privata på offentliga konton, eftersom de är förtroendevalda utifrån person – inte anställda som profession.
Liberala nyhetsbyrån har skrivit om frågan i en intressant kontext som publicerats som ledare i Gotlands Tidningar och Katrineholms Kuriren
Privatperson, politiker eller mittemellan
Gränsen mellan privat och offentligt blir allt svårare att se
”Åsikterna här är mina egna.” Formuleringen är vanlig i sociala medier, och tänkt att förmedla en gräns mellan personen och yrkesrollen
…
I just sociala medier är utrikesminister Carl Bildt det främsta svenska exemplet på varför uppdelningen är problematisk. I förra veckan fick utrikesdepartementets presschef Anders Jörle en fråga om eventuella kommentarer från Bildt angående Etiopiens premiärminister Meles Zenawis död. Jörle hänvisade till utrikesministerns blogg och till mikrobloggen Twitter.
Det är alltså uppenbart att Carl Bildt, i egenskap av utrikesminister, inte bara personen Carl, ibland uttalar sig i sociala medier. Ändå diarieförs inte utrikesministerns kommentarer om premiärministerns död i ett land där två svenskar sitter fängslade.
Jag tycker att det är alldeles feltänkt.
En person i ledande befattning som uttalar sig i ett ärende hos organisationen måste ses som en del av ärendet och diarieföras. Att sedan personen också använder ex ett facebook eller twitter-konto till frågor av personlig och privat natur ligger i sakens natur. Men ett twitter-konto som används som en del av tjänsteutövningen, som hänvisas till i organisationens officiella kanaler måste rimligen vara en kontext där mottagaren kan uppfatta det som att man representerar organisationen om man uttalar sig om ett pågående ärende. Det är ingen skillnad mot att jag har en skyldighet att ta emot information som lämnas på en servett till mig på en krog klockan fem i två på natten, om det tillhör ett ärende hos Katrineholms kommun. Servetten ska liksom tweeten diarieföras. Att tro att man kan komma ifrån det genom en presentation som privatperson förstår jag inte.
Huruvida dina åsikter är privata eller professionella är beroende på sammanhanget, inte hur du presenterar dig!
Kommer Katrineholms Kuriren att dö?
Jag har på senare tid lagt märke till en allt mer tydlig tendens kring vår lokaltidnings ekonomiska realitet. Chefredaktör Elisabet Bäck verkar ha det svårt. Hon drömmer om förgångna tider. Riktigt tydligt blev det först för mig när jag lyssnade på henne tala om den nya medielogiken och sa att vi journalister har suttit för länge på våra feta arslen som förklaring till varför det går så dåligt för många tidningar att ställa om det till det nya mediesamhället. I hennes texter på senare tid ser jag bilden allt klarare
Mediehusen blöder ekonomiskt just nu, i det hopkok av strukturella och konjunkturrelaterade utmaningar som sysselsätter oss varje dag. Vi kommer förmodligen att se nedläggningar av papperstidningar i Sverige under de kommande åren
Dyster läsning för papperstidningarna med annonstapp på runt – 15%.
Och det är faktiskt skojigt att vara vd också, även om det är tuffa ekonomiska tider just nu, med stora utmaningar.
Jag har också förstått att man inte besätter vissa journalisttjänster på tidningen av besparingsskäl och att allt mer har och ska slås ihop i koncernen. Två tredjedelar av tidningens intäkter kommer från annonser.
Mitt i allt detta så kan jag inte se annat än att man gör helt felaktiga webbsatsningar. Man har en väldigt gammaldags egen webb-plats. Man lanserade nyligen en mobil webb-plats, med hör upp nu – inloggning! Man har inga bloggar som kan skicka pingbacks till andra bloggar. Kommunikationen på chefredaktörens blogg är en traditionell en till en kommunikation med förhandsmoderering och ofta ett svar från redaktören i samma inlägg. Kommentarsfunktionen uppmuntrar fortfarande anonymitet genom “Signatur” och “Ditt namn (publiceras inte)” , vilket förstås är en viktig möjlighet, men i första hand ska kommunikation ske mellan individer.
Inställningen står också att finna i chefredaktörens uttalanden såsom
När kommunchefen i Katrineholms kommun, Mattias Jansson, i onsdags twittrade och skrev i sociala medier att han väntar med att lägga ut sin replik på min lördagssignerat till 07.27 torsdag morgon för ”måste ju i min stora godhet ta hänsyn till traditionell medias tidsförskjutningar” så vet han inte vad han talar om. Vi väljer numera väldigt medvetet vad som ska publiceras i vilken kanal.
Klara vill ha lokal journalistik, som är kvalitetsmärkt av journalister, som följer de pressetiska reglerna, vilket skiljer oss från alla de sociala medier där de som skriver och som har någon källkritik, utan vräker ur sig förtal av enskilda personer och grupper.
Det måste även fortsättningsvis finnas möjlighet för den kvalitativa journalistiken att finnas kvar. En fri och obunden press, med hög trovärdighet och etik, är en av grundbultarna i vårt demokratiska Sverige. Det vore förfärligt om denna roll skulle ersättas av sociala medier.
För att ta Katrineholms Kuriren in i det nya medielandskapet så behövs helt andra grepp. Det måste till en öppenhet för digitalt samskapande som skapar relation mellan tidning och främst mellan journalist och läsare. Det är inget hot mot professionen, utan en nödvändighet för journalistikens fortlevnad. Bara det enkla som syns i citatet ovan “Vi väljer numera väldigt medvetet vad som ska publiceras i vilken kanal” visar att man ser sina kanaler som strikt publicerande och inte skapande.
Gunilla Kindstrand som är chefredaktör för Hälsingetidningar konstaterar insiktsfullt
Utmaningen i den digitala konverteringen är inte bara att få annonspengarna att följa med från det ena mediet till det andra. Det svåraste är att göra en strategi för hur vi ska kunna urskilja och uppgradera den unika överenskommelsen mellan läsarna, oss och omvärlden i nya kanaler, utan att relationen osäkras och förtunnas.
Allt detta bekymrar mig. Vikten av att ha en lokaltidning på en plats som Katrineholm går inte nog att understryka. Media är den tredje statsmakten och fyller en enormt viktig roll i vårt samhälle. Om Katrineholms Kuriren skulle gå omkull eller ändra karaktär till en länstidning så skulle så mycket vara förlorat för oss.
Gert Frost skriver klokt
medias uppgifter beskrivs traditionellt som fyra: granska, kommentera, informera och befrämja gruppkommunikation. Idag klarar traditionella medier inte mer än på sin höjd de två första. De två andra är minst lika viktiga för demokratin. Bland annat detta gör att de sociala medierna är ett välkommet (nödvändigt) tillskott i samhällsbygget (demokratin).
Elisabet Bäck konstaterar
Det lokala mediehuset har flera uppgifter; att vara navet i en lokal debatt och diskussion, granska och roa, samt ge kommuninvånarna information och ett verktyg att vara med i debatten, vilket ytterst värnar demokratin.
Gunilla Kindstrand skriver “I den lokala myllan”
En lokaltidning är inte bara den tunna bunt papper som dunsar ner i brevlådan i gryningen. En lokaltidning är en känselkropp med relationstrådar som letar sig långt in i människors liv och historia. Den är ett kollektivt minne om gator och torg, om politiska svek och överraskningar.
Jag tycker att alla tre har rätt. Jag säger det igen. Katrineholms Kuriren är oerhört viktig för Katrineholm.
Vad skulle hända om Katrineholms Kuriren inte fanns?
…och vilka nya krav skulle det ställa på det offentliga – kommunen?
Uppdatering 2012-11-12
Emanuel Karlsten skriver mycket intressant på Ajour.se bl.a.
Skulle kommunen kunna gå in som tidningsmecenat i en stad? Skulle de kunna, likt public service, stå som ekonomisk garant för en levande och oberoende tredje statsmakt?
Sociala medier, möjligheter och utmaningar för offentlig sektor
Idag hade jag förmånen att föreläsa tillsammans med några riktiga stjärnor. Passet beskrevs som
Twitter, Facebook, Youtube och alla de andra tjänsterna som vi kallar för “sociala medier” har på bara några få år blivit en stor fråga för det offentliga Sverige. Ros eller ris, sanningen om nyttan ligger sannolikt någonstans där mellan och beror oerhört mycket på syftet och de unika förutsättningarna. Därför tar vi en bred ansats i den här sessionen. Katrineholm låter oss gå på djupet i betydelsen för organisationen, både inåt och utåt. Från Halmstad får vi ett rykande (!) färskt exempel på hur sociala medier kan användas för krishantering. Och från Visit Sweden får vi ta del av erfarenheterna från @sweden, en av Sveriges största PR-framgångar sedan ABBA.
…och med moderator Joakim Jardenberg kändes allt tryggt
Vi sände förstås live!
Uppdatering – Petters slides
Är förändring möjlig genom sociala medier?
Jag menar att logiken på sociala medier lätt förstärker det vi redan tycker och att verklig förändring av våra uppfattningar kräver en mellanmänsklig relation som byggts öga mot öga. Mötet kan dock underlättas och förädlas på den sociala webben. Hur mycket relation som behövs för att vi ska ändra våra uppfattningar är beroende av hur övertygade vi är i frågan från början, dvs hur mycket energi vi redan investerat i vår hållning.
Låt mig utveckla.
Den som vill förändra ett skeende gör enklast i att vara med från början. Om vi tänker på ett skeende som en process, en energi i en viss riktning så är riktningen i början det som får mer och mer betydelse ju längre bort från utgångspunkten vi kommer. Om jag kastar en boll så är det som bäst bestämmer bollens riktning den riktning som bollen har vid utkastet. Det måste blåsa extremt mycket för att ändra riktningen markant, eller kanske sända tillbaka bollen till utkastplatsen. Vår rörelse som människor tycker jag har samma mönster. Vi förstärker vår riktning genom att vi följer den energi som driver oss i en viss riktning.
Vet du till exempel att det som bäst beskriver en människas agerande i en organisation är kulturen då personen började sin anställning?
Den påverkan vi kan ha över den inslagna vägen kan endera förstärka riktningen eller försöka ändra den. Här kämpar vi dock emot starka krafter. Vår egen hjärna motverkar rent biologiskt det nya, det ovana genom att sända ut dopamin, hjärnans drog när vi följer den inslagna vägen. Man kan förklara motståndet till förändring som att det står i relation till din investering, dvs redan nedlagd energi i frågan. Fully wested in the past – investerade i vår erfarenhet. Det man har investerat energi i kritiserar och förändrar man inte.
Emanuel Karlsten skrev föredömligt i DN i förra veckan på temat om hur drev på den sociala webben tenderar att förstärka det vi redan tycker.
Vi delar inte vidare berättelser för att de är sanna, utan för att det bekräftar vad vi ”redan visste”.
I resonemanget ligger att vi för okritiskt förhåller oss till det som förstärker våra egna rörelser och uppfattningar. En grundläggande sanning i utredningsmetodik är att det är lättare att säga ja än nej. Likväl är det lättare att gilla än att argumentera emot. Det jag också kan uppleva är tyvärr att de motstridiga rösterna ofta intar en mer debatt-övertygande inställning än en dialog-lärande hållning.
Min poäng är att vi för att ändra en persons uppfattning och inslagna väg behöver ha en stark relation. En relation mellan två personer som vill lära. Jag tror tyvärr inte att det är lätt att åstadkomma med skriftlig kommunikation. Starka relationer byggs när vi möts öga mot öga. En relation är ett möte mellan två människor och närheten minskar radikalt med en skärm oss emellan om det är så att en stark mellanmänsklig relationen inte finns sedan tidigare.
Den sociala webben förstärker således lätt det vi redan tycker, våra förutfattade meningar. All förändring bygger på en relation. En relation kan underlättas av den sociala webben men verklig dialog för lärande sker i det personliga mötet.
Pågående dialog
Mattias Jansson
Öppen, personlig och medskapande
Människa, pappa, man och Katrineholms kommunchef - i den ordningen så lever jag mitt liv!
















