Personligt
När livet knackar på
26 april, 2013 | 
Författare 
För två veckor sedan var jag på en lunch-lunchavslutning av tankesmedjan morgondagens styrning och ledning av kommuner på Freys Hotell i Stockholm. Vi hade en bra dag på torsdagen som avrundades med middag. Jag kände mig trött och gick som jag brukar i tjänsten till rummet tidigt, jobbade lite och somnade till TV:n.
Jag vaknade efter en timme kraftigt illamående, med sprängande huvudvärk och en stark ihållande smärta i bröstkorgen koncentrerat till vänster sida. Jag var uppe en stund och försökte sedan sova så gott jag kunde. Smärtan i bröstet satt i och jag sköt bort den med tanken att jag nog somnat på armen och klämt muskeln.
När jag vaknade hade jag fortfarande extremt ont i bröstet och kände mig allmänt vimmelkantig. Jag talade med min sambo som direkt sa att jag måste ringa sjukvårdsrådgivningen, vilket jag gjorde. Sjukvårdsrådgivningen skickade mig med ilfart till 112 som skickade en ambulans till hotellet.
Jag blir så märkligt rationell i såna lägen. Ber att få några minuter att plocka ihop mina tillhörigheter, meddela vart jag ska och lugna alla andra. Hotellreceptionisten var ett under av tillmötesgående (visade sig senare att han själv haft återkommande svårigheter av samma karaktär). När ambulansen kom fick jag lägga mig på en bår och rullades in. Jag har aldrig i vuxen ålder varit i en ambulans så det kändes lite märkligt. Likväl låg min puls på runt 70 så ambulanssjuksköterskan undrade om jag inte var det minsta nervös (det var jag, även om det inte syntes på pulsen). Personalen var extremt proffsiga. De tog EKG som skickades till en hjärtspecialist på St: Göran. När meddelande kom att vi skulle ta oss till akuten så började jag tänka. Jag fick tabletter och nitroglycerin. Det senare fick mig att tänka på hjärtsjuka människor jag haft i min närhet och hur deras sjukdom begränsat dem att fullt ut leva.
Jag föddes på St Göran, är det också där jag ska dö?
Hur skulle mitt liv förändras om jag inte var frisk?
Vad är det som är viktigt?
Jag tänkte på mina barn, min sambo och min övriga familj. Tänk om jag inte klarar av det liv jag lever? Kan jag leva med det?
På St Görans medicinakut var det en oerhört hög servicenivå. Jag fick direkt träffa en läkare och de kopplade in en massa sladdar, tog blodprover, lyssnade, undersökte och talade lugnande till mig. Jag fick överraskande nog använda mobiltelefonen på akuten vilket kändes tryggt att på det sättet ha de närmaste där.
EKG:et var hur som helst bra och alla blodprov, förutom “sänkan” som var hög pga en pågående infektion. Diagnosen blev inflammation i bröstmuskulaturen – i övrigt kärnfrisk!
Skönt det – men hela händelsen fick mig att tänka. Vad är det egentligen som betyder något i mitt liv? Jag fick ner det till en sak, relationer – samhörighet. Det jag kommer att sakna när jag försvinner är mig själv och det som uppstår i mötet med andra.
Livet är för kort för att tjura och låsa sig på småsaker.
Livet är inte något som kommer att hända, det händer här och nu.
Livet är det som uppstår i mötet mellan oss människor – mellan dig och mig.
När jag kom tillbaka till hotellrummet tog jag upp luren och ringde en person jag hade en pågående konflikt med. Livet är viktigare.
Livet är att höra mina barns röst och att vila i min älskades famn.
Posted in Personligt | 
Etiketter döden, livet, Mening, meningsfullhet, Nära, Personligt, relationer, samhörighet, sjuk | 
3 Comments »Varje människa har en berättelse
Har du tänkt på skillnaden i möten om du verkligen intresserar dig för att möta en annan människa?
På lunchen precis så var jag på en restaurang där det vid kassan fanns en kopp, lyckobrunn med lite pengar i. Jag frågade lite halvt skämtsamt vad som händer med mina lyckopengar. Jag fick då veta att de oavkortat går till Barncancerfonden. Jag fick inlevelsefullt förklarat vad fonden gjort för deras familj. Hur deras barn fått cancer och tillfrisknat. Jag fick av dem båda när jag hämtade kaffe veta om det fantastiskta stöd de som föräldrar fått av Barncancerfonden.
Häromdagen åkte jag taxi med vad det visade sig en väldigt känd låtskrivare som bl.a. ska ha med ett bidrag i melodifestivalen och skrivit musik till Khaled.
Att våga och att orka ta in ger oss den samhörighet som är en mening med vår existens.
Varje människa har en berättelse som vi kan möta i samhörighet.
Du är du – inte de
Idag skriver Lena Andersson skarpt i DN om “Den nya färgläran“.
Sexism och rasism har det gemensamt att de utgörs av kollektivisering av individer utifrån yttre kännetecken.
Poängen är att vi använder vi lätt tillskriver människor egenskaper baserat på grupptillhörighet. Jag är man så alltså är jag…
Det känns så naturligt att göra just så och kanske är det rent av nödvändigt för att världen ska bli begripbar. Detta understöds också av forskningen
Den mänskliga hjärnan kategoriserar ständigt , vilket är nödvändigt för att göra reda på omvärldens intryck (se t.ex. Lakoff 1987)
För att kategoriseringen ska bli ett problem krävs dock att vi gör den andra gruppen olik oss själva, dvs skapar en distans och att den gruppens egenskaper ses som sämre än våra egna.
Se bara på Bosse Parneviks välmenade ord som så lätt går i fällan DE istället för VI är som oss…
Det Lena Andersson är ute efter är att kategorisering aldrig ska ske utifrån yttre kännetecken, som i sin tur tillskriver en grupp vissa egenskaper. Jag tycker att hon har helt rätt. Människor är olika, därför att vi som individer är olika. Inte därför att vi tillskrivs egenskaper pga av vilken grupp vi tillhör t.ex. baserat på vårt utseende.
Själva grunden från rasism och för den delen o jämställdhet är att DE är annorlunda än VI och DE är SÄMRE än vi. Ingen är rasist mot en person, därför att en person möter du som en människa. En grupp är ett objekt som du har distans till och därmed behöver du inte ta mänsklig hänsyn.
Lösningen är som jag hävdat tidigare.
Det finns inga DE det finns bara VI
Jag måste inte prata om problemen med invandrarna
Därför att bara genom att tillåta den frågan så accepterar jag ett synsätt som jag inte står för. Henrik Arnstad, historiker och journalist skriver på DN-debatt
Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.
Jag håller inte med. Självklart ska vi ta debatten. Problemet är om vi gör det utifrån en frågeställning som redan anlagt kursen i ett vi och dem. Frågeställarens makt är gigantisk. Vi ska självklart diskutera problem med segregation, arbetslöshet, utbildningsnivåer, barn-fattigdom, kriminalitet och fördomar – men vi gör det inte med en förutfattad mening om att det är fel på en viss grupp i samhället.
Det är som att fråga någon när han ska sluta slå sin fru.
Eller som jag fick lära mig i någon förhandlingskurs lägga ett självklart påstående i en fråga.
- När du har gått ut med soporna kan du ta med min cykelkorg på vägen in är du snäll.
Jag tror som jag skrev igår inte heller på tanken med distans till människor som jag vill påverka. Vi kan inte ställa oss vid sidan, vi måste närma oss, bygga en relation och ta dialogen där den finns. Det gör vi inte genom dömande avståndstagande.
Så – låt oss formulera frågan och ta dialogen i relation. Ok?
Vad tänker DU göra?
Posted in Personligt | Etiketter dialog, förändring, främlingsfientlighet, livet, rasism, reflektion |
Mod till engagemang i och inte emot främlingsfientlighet
Du som läser min blogg ofta känner igen att jag ofta “går igång” på Emanuel Karlstens tisdagskrönikor i DN. Idag skriver Emanuel om hur SD´s anhängare i sina inskränkta nätgemenskap lyckas stärka gemenskapen även vid, för oss andra väldigt tydliga, allvarliga snedsteg.
För de hade sin parallella värld, sitt SD-hörn av internet där de kunde dra sig tillbaka och omgruppera. Där sympatisörer fick nya argument och informationsgeneraler delade ut värmande offerkoftor tillsammans med idén om att allt är en ”hetsjakt”.
Nätet är som alla andra verktyg inte mer demokratiskt än vad vi gör det till.
Jag tror att problemet är tudelat.
Det handlar dels om en rädsla att engagera sig på andras plattformar. Det kan jag känna själv efter att jag efter Utöya valde att kommentera mer på främlingsfientliga bloggar (tills dess jag blev avstängd för att jag “tyckte fel”).
Men det handlar också om svårigheter att via den sociala webben få människor att ändra uppfattning. Jag har skrivit om det tidigare bl.a. i Är förändring möjlig genom sociala medier?
Den sociala webben förstärker således lätt det vi redan tycker, våra förutfattade meningar. All förändring bygger på en relation. En relation kan underlättas av den sociala webben men verklig dialog för lärande sker i det personliga mötet.
Som svar på Emanuel sista fråga
Och även om det vore intellektuellt mest hederligt att fortsätta skratta åt vansinnet blir jag tveksam: Gör det mig lika ignorant som Sverigedemokraterna?
…vill jag säga JA – och det gäller oss alla. Som Martin Luther King sa
Det värsta är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas likgiltighet.
Vi kan inte ställa oss vid sidan, vi måste närma oss, bygga en relation och ta dialogen där den finns. Det gör vi inte genom dömande avståndstagande.
Mod till engagemang i och inte emot främlingsfientlighet.
Älska dig själv
Det finns fantastisk musik om kärlek. Musik som verkligen kan uttrycka den fantastiska lust som finns i att älska någon annan.
En handledare jag hade för några år frågade mig vem den viktigaste personen i mitt liv var. Det självklara svaret är att jag själv är den viktigaste personen, men det var inget som kom spontant för mig. Med åren har jag kommit fram till att han nog hade rätt och att det inte förminskar min kärlek till andra. Men i slutändan är det mig själv jag lever med hela mitt liv.
Det finns många teorier om hur vi människor hänger ihop. För att få balans i oss själva kan vi uttrycka det som att känsla-tanke och handling måste hänga ihop. Att vi ska se vårt dolda jag. Att vi ska komma i kontakt med barnet inom oss. Egentligen så handlar det nog om att acceptera sig själv och försöka tycka om sig själv i alla delar. Genom att tycka om sig själv kan vi tycka om andra.
Så varför inte lyssna på den underbara kärleksvisan och känna att varje ord är till dig själv. Till ditt inre. Tyck om dig!
Ha en underbar fredag!
Kärlek här och nu
Vi människor utsätts för en massa prövningar – lidande. Det jag kan välja är om jag förbittras eller förädlas av det jag utsätts för. Att välja att förädlas förutsätter kärlek tror jag. Kärlek till mig själv och kärlek till andra. Kärlek även till det och den jag ogillar och kärlek till den ofullkomlige jag.
Bara då kan jag släppa tanken på livet som en kamp för att vinna – vadå – vad vinner man?
Kampen förbittrar – kärleken förädlar.
Att känna kärlek, att älska är att vara här. Inte då – inte sen.
Här är jag, här kan jag förädlas, här är kärleken ♥
Eller som min gudson beskrev det. Jag gillar mig när jag är i mig själv 
Hen är en människa
Jag tycker att begreppet hen tillför något i vårt språk. Med fina ord är hen ett könsneutralt pronomen, som saknas i vissa språk bl.a. svenskan.
Men vi är väl ändå man och kvinna säger någon. Absolut säger jag. Att använda hen handlar för mig inte alls om det. Självklart är vi man och kvinna. Det vi ofta fokuserar på är det biologiska könet. Det är förstås viktigt, men egentligen en försummande liten del av våra liv där det spelar en avgörande betydelse. Vårt kön får vi däremot leva med hela tiden i den sociala konstruktionen – kvinna och man. Man kan dra en skiljelinje mellan vårt biologiska kön och vårt genus – vår könsroll i samhället. Det är här hen kommer in tycker jag.
Eftersom kön är vårt mest naturliga sätt att dela in människor så tillskriver vi också många egenskaper till det biologiska könet. En kvinna bör vara si och så, en man på ett annat sätt. Det är ju sant ibland och den människa som valt att vara på ett visst sätt har jag ingenting emot att man har “typiska kvinnliga, eller manliga drag”. Problemet är att eftersom vi alltid delar in efter kön så tillskriver vi en massa egenskaper till människor som inte har att göra med vem individen är utan bara har att göra med gruppen.
Hen sätter fokus på detta – och det gillar jag, eftersom det får mig själv att se hur djupt det sitter och det jag är medveten om kan jag göra något åt.
Men, säger min kloka samtalspartner, om nu det är syftet – varför ta en blandning av hon och han och säga hen? Varför inte bara säga människa.
Det gillar jag – människa!
Turk & Svenne – om språkets normalisering av vi & dom
Språket har en enorm betydelse för vårt synsätt i allmänhet – vilket för närvarande diskuteras mycket gällande rasism. Beroende på hur vi uttrycker oss så ger vi förutsättningar för olika inre värderingar. Det handlar inte om att man inte får skoja, det handlar om att skämt är en del av normalisering i uppdelningen mellan människor. Det handlar inte om att man inte får benämna problem, utan att generaliserande antaganden om grupper tillskriver människor egenskaper som de som individer inte har.
Läser idag Marcus Priftis i Svenska Dagbladet - Turk på burk och svensk rasism. Läs den, den sätter fokus!
Faktum är att den allra mesta rasismen inte utövas av medveten illvilja utan snarare av slentrian och ohejdad vana.
Jag brukar hävda att det inte finns några de, det finns bara vi och att individen måste vara i fokus. Självklart har människor olika förutsättningar i livet och ett samhälleligt uppdrag handlar om att ge alla människor samma förutsättningar.
Jag minns en tidigare text Integration: Inget enkelt samband
Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse. Den ”etniska faktorn” kan aktiveras av politisk retorik som ställer grupper emot varandra. En slutsats man kan dra av detta är att ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten, samt hur de offentliga systemen utformas.
Det sätter fokus på hur viktigt det är hur vi benämner skeenden.
Sammanfattningsvis tycker jag att detta säger allt
“De farligaste orden i varje språk är ’vi och dom’”, sade Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet. Han berörde inte Sherifs klassiska läger- experiment men diskuterade samma mekanismer som utlöste bråk mellan pojkarna:
Vår ständiga dragning mot att kategorisera människor, att känna samhörighet med dem som liknar oss själva, att behandla alla som tillhör vår egen sfär på ett annat sätt än folk utanför; egenskaper som genom historien gång på gång utnyttjats av makten för att manipulera och härska.
Människan är ett hjälpsamt djur, som samarbetar och planerar om framtida behov, inte minst tack vare språket. Men det finns också en baksida som ofta visar sig mot dem som befinner sig utanför våra cirklar.
I grund och botten så handlar det kanske om att omtanke, solidarietet och empati är så mycket mer naturligt för det som är nära.
Vilka är våra nära?
Vilka är vår familj?
Hur bred kan vi hålla den kretsen för att känna samhörighet som människor, inte som grupper?
Kärlek är ett verb – inte en känsla
Häromdagen så delade Cissi Albringer med sig av några kloka ord på Facebook.
Kärlek är ett verb – inte en känsla. Det handlar om vad man gör, inte vad man säger. – Oprah Winfrey
Jag har funderat mycket på detta med kärlek genom åren. Detta att se kärlek som något som man gör måste jag dock medge är en lite ny tanke för mig. Jag har precis läst en bok av Desmond Tutu där han bl.a. är inne på just detta. Jag tycker att det är så bra att jag vill dela detta stycke.
“Kärlek är en viljeyttring då man handlar kärleksfullt även om man inte känner sig kärleksfull. Vi har en tendens att tro att kärlek är en känsla, men det är det inte. Kärlek är en handling; kärlek är någonting vi gör för andra. Utveckling på det andliga området, det moraliska området, äger rum när du står inför olika val. Du kan välja att följa känslor som avund och hat eller att använda din vilja för att göra något kärleksfullt istället. Vår frihet grundar sig på vår förmåga att höja oss över våra känslor och låta viljan utgöra grunden för våra handlingar.
Detta gäller inte bara i fråga om våra fiender. Det gäller också i fråga om dem vi älskar. Gentemot sin man eller hustru känner man sig inte alltid kärleksfull och romantisk. Mycket få äktenskap skulle bli långvariga om de var beroende av de känslor vi hyser för vår äkta hälft varje stund. Äkta kärlek handlar det om när man kan prestera lika mycket känslor som en sten men ändå säger sig själv Detta är den människa jag valt att leva med och som har valt att leva med mig. Man har mycket lite kontroll över känslor som irritation eller harm, men man kan ändå välja att vara kärleksfull – att handla kärleksfullt. Ibland är det bästa man kan göra att säga till sig själv: Jag vill älska. Ibland är det bästa man kan göra att säga: Jag vill att jag ska vilja älska. Och när man gör det är sannolikheten mycket större att man handlar på ett kärleksfullt och medkännande sätt, vad man än känner. Visst är det underbart när man handlar kärleksfullt på grund av sina känslor, men det är inte realistiskt att vänta sig att man alltid kommer att vilja göra det som man måste göra. Tänk på mamman och pappan som stiger upp mitt i natten för att hjälpa sitt barn. Vill de vara kärleksfulla? Antagligen inte. Måste de agera kärleksfullt mot sitt barn? Absolut.
Det besynnerliga är att när man handlar kärleksfullt kan man börja känna kärlek.”
På söndag är det ett år sedan Utöya och bomben i Oslo. Stine Renate Håheims ord lever kvar.
Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen.
Med kärlek!
Mattias Jansson
Öppen, personlig och medskapande
Människa, pappa, man och Katrineholms kommunchef - i den ordningen så lever jag mitt liv!
